Söndag. Dressincykling från Björnstorp till Veberöd. Skenorna dånar, nära kroppen, dropptunga grenar hänger ner, hästarna, banvallens krökning, allén. Meditativt.
Sen på kvällen Heima, Sigur Rós-dokumentären, på Music Doc, Victoriateatern. Picnic vid kafeborden. Drömsk film, ja ni kan tänka er. Se den. Och låna Screaming Masterpiece på stadsbiblioteket.
Det finns en vilopunkt i detta. På Island är man inte ängslig, kan vi inbilla oss iallafall. Jag minns performancekonstnärerna som slog sig ner vi vårt bord på Metro i januari. I intervjun sen, inspelad en månad senare under festande på Teater Terrier: ”We thought we didn’t have to try to be original, because we are”, sa hon, Kristín, hela tiden med ögonen fästade på mig för att se att jag förstod.
Word alla hipsters (self included).
Film, om jag hade varit i Stockholm så hade jag gärna velat gå på Tempo Dokumentärfestival med temat Nya Europa. Men även nästa helg lär det vara film i Stockholm – och då är jag där. Och denna helg är det Autonomifilmfestival på Panora, där bland annat Poznań 56 visas på lördag. Och på söndag, på en annan festival visas Transformers, originalfilmen från 1986. Grimlock var en intressant karaktär minns jag. Shockwave var grym.
När jag skrev om den judiska filmfestivalen i Warszawa förra året så anspelade jag på Harry Martinsons beskrivning av bion som ”de livsfegas tempel”. Och nyligen tog jag upp Kjell Albins dom över TV. Men är det så mycket bättre att själv supa och dansa och snurra in sig i intriger? Leva hattifnattarnas dålighetsliv? Ja, jag hade ju inte träffat några isländska performanceartister med potentiellt livsavgörande budskap, om jag hade hängt i soffan och kollat på Vänner-repriser. Anyways, jag tror också att engagemang är det nya svarta. Big time.
—
Lyssnar på Populärmusik och Maskinen. Det känns som om jag har hört dem förr… kan det ha varit på KB? Minns inte… men jag är inte bitter för det. Alla som inte bloggar är horsägmän…
Andra bloggar om: kultur, film, tv, musik, Malmö, dressincykling, dålighetsliv
