”Design won’t save the world”, Design kommer inte att rädda världen. De orden, utformade som en varningstext i svart ram, fanns nyligen på stortavlor, på t-tröjor och tygkassar över hela den polska staden Łódź, som reklam för Łódź Design Festival: En designfestival, full av möbler, industridesign, grafisk design och av en ung generation som verkligen vill visa upp sina nya idéer.
Men trots alla häpnadsväckande, snygga och listiga produkter hade festivalen ett dystopiskt tema: ”Brave New World”. En designfestival som de senaste åren annars använt positiva utrop som ”Amazing Life” och ”Change!” Varför?
Den som har försökt följa trender inom design, IT och allt som har med internet att göra, har också fått umgås med en hel del storslagna paroller. Silicon Valley designar inte bara själva tekniken, utan också idéer om samhällets organisering. ”Open data”, ”Big data” och ”The Sharing Economy” är begrepp som har fyllt både föreläsningssalar och orderböcker.
Teknologitänkarna tävlar om att ta fram nya ordnande principer, som inte bara genererar nya affärsidéer utan också väcker hopp hos offentliga tjänstemän och vanliga konsumenter. Det gäller att hitta idéer som är inspirerande, som kan förankras hos beslutsfattare – och som sist men inte minst kan skapa nya marknader.
Det är inte svårt att förstå att det har varit lätt att ryckas med: Tänk om alla plötsligt kommer att börja vilja dela med sig, nu när de har appar för det? Och tänk om all data blir tillgänglig och kan ordnas så att vi får nära nog perfekt beslutsunderlag alltid, ja då kan det gå att överbrygga käbblet i politiken, och ena den till handling – helt enkelt rätt handling.
Dessutom, kan man tänka, är ju teknikens lagar objektiva: Vill du syssla med teknik handlar det bara om ifall du är duktig, inte om varifrån du kommer eller vilket kön du har. Det har funnits en varm och mjuk känsla att låta sig omslutas av, som hos de hippies som på sextiotalet trodde att världsfreden stod för dörren – alldeles genast. Nu har vi lite till mans trott att internet ska rädda världen. Och vem kan anklaga oss för att ha velat ha lite hopp? För att ha velat tro på att allt ändå kan ordna sig, även om det verkar gå för trögt med att rösta fram det samhälle vi vill ha?
”Design will save the world” är också en fras programmerare, stadsplanerare och aktivister har ställt sig bakom. Att då påstå att design inte ska rädda världen kan då låta som något av en hädelse.
Men precis som när många av sextiotalets drömmare snabbt vaknade upp efter the summer of love, av våld och motsättningar, så har det funnits många möjligheter att vakna upp från the summer of datalove. Så fort övervakning och kontroll visade sig vara lika självklara tillämpningar av den nya tekniken som någonsin delande, redan då hade den mist något av sin lyster. Och att teknikvärldens meritokrati inte är könsneutral, det har nog framgått även oberoende av skandaler.
Och de som ska ge allt detta nya form, till färdiga lösningar, gränssnitt och produkter är alltså designers, som plötsligt står med väldigt stora förväntningar på sig – fler och större mer ju mer man ger upp om politiska förändringar och hoppas på tekniken. Då är det inte konstigt om en del vill skruva ner förväntningarna något – it’s only rock’n’roll, but I like it.
Ett annat svar på detta är att försöka rusta nya designers för det här. Cameron Tonkinwise från Carnegie Mellon University, som nyligen föreläste i Malmö, pratar om ”transition design”, ett studiefält som ska ge något mer ansvariga designers. Hans studenter ska inse att de är i konsekvensbranschen.
De måste kunna visa skaleffekter: Inte bara hur en person använder sig av en app, eller säg en drönare, utan också hur samhället blir om väldigt många gör det, så att konsumenter och lagstiftare kan ta ställning till frågan: ”Vill vi ha detta?” Han exemplifierar med hur den smarta telefonen, med internetuppkoppling och GPS, också har gjort varje bil till en potentiell taxibil. Varje tom stol och ledig stund blir med det handelsvaror.
På samma sätt kan varje enklare tjänst ropas in med kort varsel, från den mikroentreprenör som råkar vara närmast, snabbast och billigast. Vilket, mycket riktigt, kan innebära en stor omstöpning av hela arbetsmarknaden. Designers måste vara mer medvetna om det att vare sig de vill det eller inte ofta designar samhällsförändringar, menar Tonkinwise.
Denna designens självkritik är inte teknikfientlig. Inte heller handlar den om att att man ska låta hoppet fara. Vi kan fortfarande glädjas över teknikens framsteg, och till exempel med en stillsam men äkta vördnad lyssna på hur den nobelprisbelönade LED-lampan beräknas kunna rädda liv genom att ersätta hälsovådlig och dyr fotogen.
Och i utställningshallarna i Łódź fanns det även i år – givetvis – gott om exempel på innovationer som skulle kunna förändra saker, i stor och liten skala, låt vara med denna lilla eftertanke hängande över sig. Och kanske gör det lilla mementot en viss skillnad.
För det gäller att så att säga ta buzzwordsen i öronen, och skåda givna appar i munnen. Vara lite skeptiska så fort riskkapitalister och aktivister enas bakom samma slagord. Det kan vara så besvärligt att, som någon sa: ”tekniken inte är god, och inte ond, men den är inte heller neutral.”
Och som Yoko Ono konstaterade cirka trettio år efter sextiotalets slut: ”Vi trodde vi kunde ändra världen bara sådär. Men det tar lite längre tid.”
Sändes i OBS, Sveriges Radio P1, 22 december 2014. Lyssna på inslaget med spelaren nedan.
