Plötsligt kom nyheten ingen hade väntat sig, som med ens förändrade den politiska scenen: President Andrzej Duda lägger in sitt veto mot två av regeringens tre lagförslag om att ta kontroll över domstolarna. Senare under måndagen samlades som planerat en stor demonstration framför presidentpalatset, utannonserad utan politiska ledare vid mikrofonerna. Efter en vecka av demonstrationer, ljuskedjor och återkommande krav på tre veton, var det självklart att samlas trots den oväntade nyheten.
Den som följt olika regeringskritiska demonstrationer i Warszawa de senaste två åren, kunde höra de olika samlingarnas ledmotiv återupprepas, både i ord och toner. George Michaels ”Freedom! 90” från prideparaden och ”Bella Ciao” från vänsterns antifascistiska manifestationer. Men trots sidblinkningar dominerade huvudtemat tydligt: det här var en samling kring det som förenar, en sorts författningspatriotism. Nationalsången och Europahymnen sjöngs gemensamt. Som på en konsert ropades det också efter ett extranummer från presidenten, med krav på ett tredje och sista veto.
Även om inget sådant kom, blev regeringspartiet Lag och Rättvisas enighet tydligt rubbad i och med presidentens agerande. Det kom efter en tidigare total lojalitet med partiledaren Jarosław Kaczyńskis projekt. Alla vet att nya lagförslag kommer, men nu har en ny generation fått erfarenhet av att lagar går att stoppa med hjälp av demonstrationer.
För bara ett år sedan var demonstranternas medelålder hög. Det förändrades med kvinnostrejken och protesterna mot den nya abortlagen i oktober förra året, som fick regeringen att backa. De många andra manifestationerna – till stöd för författningsdomstolen, mot regeringens skolreformer eller urskogsavverkning – liksom facebooktrådarna som omger dem, har också blivit tillfällen att diskutera politik på ett mer övergripande plan.
Oväntade möten sker. I en manifestation till stöd för flyktingar förra året talade en jesuitpräst på scenen, inför aktivister som tidigare protesterat mot kyrkans stöd för den nya abortlagen. Det var en reflektion som också gjordes från scenen i måndags: hur nationsflaggor, EU-flaggor och de autonomas svartröda flaggor samsas på ett sätt som vore otänkbart på andra platser.
De ibland konkurrerande men ofta samverkande manifestationerna har bildat en ny politiskt offentlighet. Samtidigt är avgränsningar viktiga, eftersom det kommer att behöva formuleras nya, tydliga och trovärdiga politiska alternativ längre fram. Det nya vänsterpartiet Tillsammans, som vänder sig till det polska prekariatet, har vägrat stå på scen med de högerliberala partiernas företrädare. I praktiken har de olika grupperingarnas och partiernas initiativ ändå korsbefruktat varandra och drivit fram en miljö som inte är beroende av en enda ledande kraft.
Publicerad i Sydsvenskan/Helsingborgs Dagblad 27/7 2017
