Av någon anledning började jag och mina kompisar lyssna mycket på både Björn Afzelius och Mikael Wiehe under gymnasietiden. Lite underligt, för det låg så att säga helt fel i tiden. Samtidigt gjorde det kanske saken lättare: Det var en annan generation, som vi kunde tolka som vi ville. En annan tids musik och en annan tids politik. Låtarna passade bra att sjunga med olika grad av ironi, men: med den sortens ironi som erkänner och vet att det finns något där bakom. Det kanske passar bra i den åldern, att hantera åsikter och positioner på det sättet: ”På låtsas och på riktigt”.
Mikael Wiehe kunde man le åt på grund av hans uppblåsthet, självgodhet. Afzelius var också högstämd men på ett helt annat sätt. Den som skrattade åt honom för mycket, riskerade att bli en av just de självgoda. Han var en plågad själ, orolig. Han var den större konstnären av dem, men inte lyckad som människa, det förstod man. Rättare: Han gjorde tydligt för unga människor som lyssnade på honom, att så vill man faktiskt inte leva om man kan slippa. Det fanns ingen Jim Morrison-romantik där, inte ens något av Lundells sommarnattsliga Dylan-besvärjande.
Vissa beundrar man för att de kapabelt klarar av livet och tar sig fram. Andra lyssnar man på för att de gör alla misstag som finns och berättar om det. Och Afzelius var totalt oironisk, och då inte bara om politiken utan också och kanske framförallt om de mest privata misslyckandena och om saknad och ångest.
Vid ett ytligt påseende var det framförallt politiken man behövde fundera på, förstås. Sjuttiotalet och åttiotalet hade båda kommit och gått och omgivningen var en annan. De där alla låtarna om de misslyckade erfarenheterna med kvinnorna, alla kraschade relationer, det var något att mer sätta inom parentes. Det var inget jag ville identifiera mig med. Som ”Fröken Julie”. Den gick inte att ta på allvar. Eller ändå: Allt går att ta på allvar, om man accepterar premissen, bejakar, för en stund. Det lärde jag mig när vi samtidigt höll på med amatörteater.
Vi hade definitivt mer Stanislavskij än Brecht som förebild där: Man skulle förstå och leva sig in i sin rollperson. När det kom en regissör som sa ”det är inte så viktigt, varför han gör det, han bara gör det”, så var det som att det inte var kul längre. Vi kom från rollspelsvärlden och ville inte vara med som några figuranter, vi skulle ju uppleva något. Jag minns att när rollerna hade fördelats (och vissa kraftigt strukits ner) i Romeo och Juliet så gick vi iväg och skojade om bildandet av en ”skådespelarsovjet mot strykningar i originalmanus”. Förstås.
Det var en tid och en ålder då mycket var på låtsas och mycket samtidigt var på riktigt, och jag försöker minnas det när jag blickar ut över twitterflödena i dag. Bara några år senare hade jag mycket svårt för en hel del av Doktor Kosmos-grejen, även om musiken var svängig. Nittiotalet var slut och jag hade inget till övers för ironi längre, allra minst halvironi, men det är en annan historia.
Nu är det länge sen jag lyssnat på Björn Afzelius, förutom någon gång på en kräftskiva i Blekinges inre till exempel, så filmen sätter igång alla de här tankarna. Historien om Afzelius är i stort sett känd sen gammalt, den berättade vi för varandra redan då. Men filmen går verkligen djupare in i personen och familjebakgrunden än vad jag trott, samtidigt som den låter det vara fullkomligt självklart att den gör det. För visst är det. Och det är den där nakenheten i texterna som jag tror var något väldigt sällsynt och unikt. Något vi hade stor användning av då. Och det kan vara värt att fundera på igen.
Magnus Gerttens och Stefan Bergs dokumentär ”Tusen bitar – En film om Björn Afzelius” finns på SVT Play t.o.m. 30 september.
