Det ska sägas början: jag är inte på humör. Inte för att stå ensam vid ett ståbord, suga på en öl och uppdatera flödena. Mingel är verkligen hit or miss. Förra gången: så många gamla bekanta här, sådana att hälsa på, sådana att stå och snacka bort en hel paus eller två med – men inte nu.
Alla är tjugotre och konsthögskolestudenter, eller vill förefalla. Det i och för sig hade inte behövt vara ett hinder – med ett annat humör, i ett annat modus hade jag varit En Av Dem med. De hade intagit sina roller som fullt tillräcklig bakgrund, och jag hade intagit min roll, i mitt liv, som fullt självtillräcklig i nuet. Oklart vad jag hade sysslat med i pausen, dock.
Men det är inte för pauserna man går på Future Legends på Palladium, även om det kändes som en stor del av lockelsen efter premiären. Det här är istället något sådant som en lågintensiv festivalkväll. Handplockade artister blandas med open call-svarande från Nordens konst- och musikhögskolor. Och, framförallt: varje gång ett nytt samarbete mellan två konstnärer som tussas ihop under en kort residenstid.
Jag utforskar lokalen, ordentligt den här gången. Palladium är en upplevelse: från det magnifikt överlastade ”guldrummet” på ovanvåningen, till fotplattorna i mosaik framför de gigantiska, väggfasta pissoarerna.
Installationer, videoverk och prints möter upp som försmak av samma artister på scen: Yaloopop presenterar ”Magic Wand for KPOP”, en obscen kakafoni av köttsligt postmodern sensorisk överbelastning – ett glatt och krälande inferno, som en Shub-Niggurath eller kaklun. En total kontrast är det stilla vattenfallet i ”Studies for Gutz fall”, helt befriat från människans nervtrådar.
Efter den första akten, där Yaloopop visar en på ett lyckat vis koncentrerad version av de två ovanstående verken, följt av Sandra Mujingas performance ”Pillow”, kommer andra akten och höjdpunkten.
Redan när den ambienta inledningen tonar in, så står det klart: den här gången är det en Match! Inte två själar brevid varandra, utan här möts Doron Sadja och Tami Tamaki redan i de inledande ambienta tonerna, ett ljudlandskap som böljar in och sedan får brytas av i konkreta, elektroaukustiska experiment och Tamakis sång körd genom alla filter och så det fantastiska i vad som går att rent visuellt göra, med strålkastare och kolsyrerök. När strålarna bryts i takets kristallkronor högt där uppe, när beatsen skapar ljustunnlar i molnen och verkar skikta hela rummet med sina skärande ljuspulser, då, då vet jag att det är one night and one night only, i all sin perfekta enkelhet.
Jag smiter nöjd i i väg, jag ska vidare – jag missar en lång och just nu totalt meningslös paus, och samtalet sen, det gör mig inget, även om jag gärna sett Sandra Wasara-Hammares anemoner och lyssnat på Symbio. Men kvällen har nått sin platå, och allt är på plats.
