Den slovenske filosofen Slavoj Žižek har ibland uppfattats som en motsägelsefull provokatör – men efter 2011 års utbrott av sociala rörelser, från Occupy-rörelsen till den arabiska våren, har han ofta uttryckt sig mindre ironiskt. Efter uppresningen på Majdan i Kiev under slutet av 2013 kom han med ett entydigt försvar för Ukrainas strävan mot Europa. Europa har visserligen problem – men det är lyxproblem, jämfört med vad Ukraina upplever. Enligt Žižek kan Europa i Ukrainas strävan efter att bli en europeisk stat se de bästa och sämsta sidorna av sin egen historia: samma rättfärdiga strävan efter frihet och jämlikhet, men också samma olycksbådande nationalism. Europa bör sätta sitt hopp till strävan efter de bättre drömmarna, menar han, och tar upp just den kombination av jämlikhet och frihet som den franske filosofen Étienne Balibar kallar för égaliberté.
Den franska revolutionens frihet och jämlikhet, sammanfogat till égaliberté, har från början kännetecknat den västeuropeiska välfärdsstaten, menar Balibar. Men denna égaliberté utsätts för stort tryck – både utifrån och från inre motsättningar. En inre motsättning blir tydlig när man tänker på hur åtskilda begreppen uppfattas: till höger ses friheten som en överordnad, ibland naturgiven, rättighet, som bara under ideala förhållanden kan följas av jämlikhet. Vänstern har å sin sida ofta varit villig att offra friheten på jämlikhetens altare.
Men frihet och jämlikhet, så som idéerna formulerades under franska revolutionen, hör mycket tätt ihop, menar Balibar. Inte av någon metafysisk anledning, men för att de historiskt hör samman, och de erövras och förloras tillsammans. Det ena är ett mått på det andra, och samma tendenser som upphäver det ena upphäver också det andra. När friheten upphävs, som i de socialistiska staternas historia, uppstår en nomenklatura med privilegier, och jämlikheten upphör. Å andra sidan: i ett samhälle där jämlikheten blir för låg, hotas själva möjligheten att utöva friheterna, och friheten blir därmed teoretisk.
Mänskliga rättigheter, friheter, anses ofta tidlösa – medan medborgerliga rättigheter, som gör jämlikheten möjlig, är specifika för varje tid och plats. Men den franska revolutionens deklaration om de mänskliga rättigheterna gör inte denna skillnad på ”människan” och ”medborgaren”, menar Balibar. Deklarationen uppstod ur en dubbel kamp – mot det absoluta kungaväldet (för frihet) men också mot adelns privilegier (för jämlikhet). Dåtidens privilegiesamhälle påminner oss om att jämlikhet inte bara handlar om ekonomisk jämlikhet, som upprätthålls av ekonomiska tillgångar alla medborgare är berättigade till. Inom jämlikheten finns också en dimension av social rättvisa, som berör alla synliga och osynliga privilegier.
Balibar konstaterar: De mänskliga fri- och rättigheterna är helt enkelt något som vi tillerkänner varandra, och de är inte naturgivna. De uppstår tillsammans med konkreta medborgerliga fri- och rättigheter, och har precis som dem tillkämpats och måste upprätthållas och garanteras. Och det görs genom nationsbygge, av sociala rörelser, och i revolutioner.
Så, det finns verkligen saker att kämpa för. I Ukraina blev de styrandes korruption och maktmissbruk en tydlig första fiende att angripa. I Europa är utmaningen däremot att i kristider leva upp till och upprätthålla det som ser så åtråvärt ut från utsidan: nämligen att stor frihet och stor jämlikhet faktiskt har kunnat förenas, under relativt stabila former.
I krisens spår är jämlikheten på tillbakagång, och ”liberal” har blivit ett skällsord bland vissa. Men man bör nog skilja på de kritiker som vill ge jämlikheten samma dignitet som friheten, och på de som med uppgivenhet eller propagandanihilism gör gällande att ingen frihet ens är möjlig. Žižek sällar sig till det första lägret, och förnekar att han rakt igenom skulle kritisera liberala värden. Han avfärdar den pseudomarxistiska tesen att formella friheter inte är något värda, och fortsätter: Bara när vi är formellt fria inser vi vad vi fortfarande saknar.
Ett samhälle där människor vet sin plats, värderas olika utifrån födsel, och styrs av en stark ledare, det var den gamla regim som föregick den franska revolutionen. Men det är också en beskrivning av det samhälle som växande rörelser från Frankrike till Ungern vill återupprätta i Europas länder. De får stöd av samma krafter som vill etsa fast bilden att Ukrainas uppror bara var ett maktpolitiskt spel, och kanske dessutom: ett meningslöst kaos i en värld där varken frihet eller jämlikhet är möjlig.
Sändes i OBS, Sveriges Radio P1, 23 mars 2015. Lyssna i spelaren nedan.
