Ofta tänker vi oss att det bästa är om vår inre person får bli fri, släppas lös och göras fri från påklistrade manér, ytliga masker, först då kan vi bli vårt riktiga jag. Det riktiga jag som kan finna harmoni i sig själv, och också bli föremål för verklig kontakt med andra och kärlek.
Det är kanske ofta en bra tanke. Men det finns flera problem med det här. Säg att jag är en person som brottas med en kraftig depressiv impuls – som just då är jag, är mitt verkliga, sanna jag, och bara disciplin, yttre tvång eller andra människors närvaro får mig att lyckas hålla upp en krampaktig mask. Då kan den masken, den rollen, trots att den känns så falsk och påklistrad kanske både för mig och omgivningen – ändå vara en del av det friska som finns kvar, och som med mycket möda kan byggas upp igen för att först långt senare åter kunna gälla som ”inre”. Det finns hela terapimetoder som går ut på just att spela någon annan.
Ett annat problem är att detta ”inre”, som kanske aldrig på allvar får prägla våra handlingar, kan bli en moralisk ursäkt för den ”mask” som i själva verket är den som omgivningen möter. Detta – bland annat – diskuterar Žižek i ett mycket intressant samtal med Paul Holdengräber, med exempel med Jane Austen-protagonister och nazibödlar.
