Det är tjugofem år sedan rundabordssamtalen, när den fria fackföreningen Solidaritet gjorde upp med den polska regimen om fria val – bara månader före Berlinmurens fall och kommunismens fall i Östeuropa.
Sedan dess har en hel generation vuxit upp i Polen, och Europa har förändrats.
På frågan ”Varifrån kommer du?” svarar även de hippaste, mest urbana polacker – och kanske särskilt de – inte bara ”Polen”. De brukar förklara: ”Men Polen är inte som du tänker dig. Det har hänt mycket. Polen är ett normalt, europeiskt land nu.”
Det här är ett exempel hämtat ur Agata Pyziks nya bok Poor But Sexy: Culture Clashes in Europe East and West. Hon konstaterar på ett annat ställe: På många sätt är vi mer lika än på länge, i Europa. Arbetslöshet, osäkra anställningar och osäkerhet inför framtiden, det gäller över hela kontinenten numera. Men det är fortfarande polacker och andra östeuropéer som åker i hundratusental till väst för att jobba. Inte tvärtom.
Agata Pyzik är född 1983 och tillhör en rekordstor generation – sällan föddes det så många i Polen som åren däromkring. De mötte ”historiens slut” som barn, men har fått vänta länge på allt det goda som skulle komma. De blev en generation som inte röstar, eller åtminstone inte väntar sig att politiker ska göra något för dem.
Författaren föddes i det kommunistiska Polen, men var för ung för att ha egna minnen av förtryck. Hon minns istället hur föräldrarna jobbade sig upp och fick det bättre, men också hur klyftorna växte och gamla klasskamrater lämnades i sticket.
I dag bor hon i London och är verksam som kulturjournalist på två språk, och ur det föddes boken. Den är hennes undersökning, skriver hon, om vad det innebär att komma från Öst. Det är som musik-, film-, och konstskribent hon ger sig in in i detta. Boken är rik på analyser och exempel, från epoker av postpunk, socialrealism och avantgardism, till nutida ruinturism och konstutställningar som säljer Öst- och Centraleuropa till västliga kulturarbetare.
En sak det innebär, det att komma från öst, en sak att komma till rätta med, är att ständigt se sig själv med andras ögon. Den ständiga strävan efter att bli normal, att bli som Väst, utan att lyckas. För även om Polen är bäst i klassen, har kvalat in i EU och NATO och visat tillväxt genom alla år, så är det ändå inte nog. Trots att migranterna har hjälpt värdländerna med billig och flexibel arbetskraft, så spelar västeuropeiska ledare fortfarande ”social turism”-kortet. Det är i mötet med detta, och i en tid när det europeiska projektet knakar i fogarna och en våg av sociala protester sveper över världen – som Agata Pyzik, liksom i förbigående, säger nej, jag vill inte vara en del av detta ”Väst”.
Det är starkare ord än vad det kanske låter som. Västeuropa hade en hel del som talade för sig, i kombinationen av demokrati och social trygghet. Och Västeuropa är i dag attraktivt inte bara för sina arbetstillfällen, utan också för de välfärdssystem som ändå finns kvar. Ändå är det inte det Västeuropa som en gång avsågs, och författaren beskriver känslan av att ha bjudits in till den europeiska efterkrigsfesten just när den började ta slut. Just en avsmak över vad Väst gjorde med alla sina historiska möjligheter, är också en motivation till boken, skriver hon på ett ställe.
Politiskt står nyliberalismen i skottgluggen, den vars självsäkra apostlar ständigt prisat åtstramningar och anpassningar och målat upp en glättig bild av Det Nya Europa. Men, de som verkligen är tilltalade i boken – kanske för att de faktiskt kommer att plocka upp den – är läsare från olika schatteringar av västeuropeisk vänster. En vänster som i dag är märkligt ointresserad och okunnig om Östeuropa. För dem, konstaterar Agata Pyzik i ett talande exempel, är 1968 ett mytomspunnet år av social revolt, men i Öst är det året då den polska regimen bedrev antisemitiska utrensningar och Sovjetarmén krossade Pragvåren.
Östeuropeiska erfarenheter av politiska experiment, reformer och uppror, av vardagsliv under socialismen, är inte intressanta. Istället ser de västliga radikalerna ett fascinerande ruinlandskap, som lockar med billig vodka och fototillfällen vid Leninstatyer, och de kan ofta inte kan skilja gamla korrumperade kommunistiska partier från nya, frihetliga grupperingar.
Men, och det är viktigt, den sista meningen är inget referat ur boken. Pyzik uttrycker sig inte så där hårt mot sina läsare, och sätter sig framförallt inte till doms över dem som romantiserar. Nej, hon identifierar sig tydligt med drömmare. Som alla de artister och konstnärer från väst, som närmade sig muren med skräckblandad förtjusning, på jakt efter något hårdare, verkligare, som stirrade över muren och fann att någon stirrade tillbaka.
Om Västs exploaterande av billig arbetskraft kan liknas vid ett dåligt äktenskap, så ser Pyzik ändå romantiserandet av de andras liv som en möjlig väg till ett äkta möte.
Att tycka att Västeuropa slarvat bort sina chanser, det är inte så svårt att relatera till Sverige eller England. Desto längre bort finns då de bråddjup som Östeuropas historia bär med sig: Vad som har stått på spel, och vad som med det historiska medvetandet intakt närsomhelst kan tänkas stå på spel. Att närma sig en förståelse av det kräver en och annan resa, med ett och annat riktigt möte.
Agata Pyziks genomlysning av de gamla åren är god läsning för den som är väg dit. Boken är också ett tankearbete som handlar om att hålla upp det gamla för belysning, ta med sig det som är värt att spara och sedan inte längre stå där som antingen offer eller utstött. Och: För att kunna gå vidare, med de nya idéer som måste komma.
Sändes ursprungligen i OBS i Sveriges Radio P1, 28/4 2014. Lyssna på inslaget:
Intressant post. Var i Polen för 3 år sen och blev väldigt positivt överraskad! Polen är idag ett av de länder vars ekonomi utvecklas snabbast i hela Europa.