En av låtarna som kom för mig inför nyårsfirandet var Fleetwood Macs ”Don’t Stop”, från den mytomspunna Rumours-skivan.
Albumet fanns tydligen hela min barndom i mina föräldrars samling, men jag kan inte minnas någon enskild låt från den tiden. Istället började jag lyssna på den när jag jobbade på Southern Kitchen, den passade in bland all country, soul, rock, funk och annan americana i bred bemärkelse. Jag mindes att just den låten hade varit kampanjlåt för Clinton något val, och det var valtider då igen och Malmös democrats hyrde in i lokalen sig vid ett tillfälle. Jag gjorde en dricksburk med texten ”Change we can believe in”. Hursomhelst, det fanns en förväntan över hur världen efter Bush skulle gestalta sig. Allt Obama skulle göra. Vi visste då att så går det inte till: Det blir ingen magi och inga rosa enhörningar. Men: vi trodde oss också veta att det skulle i varje fall bli bättre.
Nu går vi in i ett nytt år, efter ett då den amerikanska statens övervakningsinstitutioner en gång för alla demaskerats. Även om få visade någon stor förvåning, så har fakta betydelse: det går inte längre att låtsas som ingenting och undvika ämnet av god ton. Det blir svårt att se hela epoken sedan den elfte september som något annat än en och samma, om så med olika befälhavare vid rodret, fångna i omständigheters väv.
Här i Sverige och Europa går vi in i ett valår. Stefan Löfven är, högst medvetet, inte någon Obama, och socialdemokraternas tystnad har tagit loven av många slags visioner. De spelar på säkerhet gentemot moderaterna och inga andra, men det låter också de länge ignorerade sverigedemokraterna fylla ett mycket större fält än annars. Deras bana har ännu inte nått sin topp, tror jag, och där kan vi se med ännu större oro på Europa.
Det finns som alltid mycket att oroa sig över. En sak jag kommer att få möta och bemöta, ju längre året lider tror jag, är den trötthet och leda som mer och mer kommer att spys upp över politiker, valkampanjer, debatter och folk som går in för att kämpa för varje liten post åt sitt parti. Den är mänskligt, den tröttheten – sluta ta parti och var individer, tänker vi, tänk själva – men demokratin och att möjligheten att faktiskt välja om än bristfälliga ledare är något andra kämpar och dör för i detta nu. Vi kan och ska diskutera i evigheter, men vi måste också ta beslut.
Och den där låten, ja, den har, tycker jag, tonen av när ett bitterljuvt avsked har tonat ut och blivit bara en glädjefylld men tårögd längtan efter en ännu oskriven morgondag.
