”Eller, jag ska gå och titta på lagret, för säkerhets skull. Det kanske finns någon kvar.”
Jag skulle handla ett tillbehör till det som – för mig – var årets julklapp. Min nya läsplatta behövde ett fodral, tyckte jag, så att den skulle hålla för lång användning. Jag mindes att det för åtminstone något år sedan fanns gott om just Sony Reader-plattor uppställda för visning hos Akademibokhandeln, åtminstone i Malmö. Nu var det i Kalmar, och expediten kom tillbaka med några dammiga boxar, med extraprislappar nere i kanske trettio procent av originalpriset. Det blev ett fint, svart fodral i plast och läderimitation. Med en uppfällbar läslampa.
Jag var kanske inte helt förvånad. Läsplattor har aldrig slagit i Sverige. Man kan på tunnelbanor i europeiska huvudstäder se en och annan pendlare djupt försjunken över en platta. Men jag kan inte minnas att jag har sett det här, hemmavid. Desto fler givetvis med surfplattor. För den som inte har jämfört, så är skillnaden avsevärd. Läsplattans skärm, med elektroniskt bläck, är verkligen skonsamt för ögat. Det är som att låta blicken vila på en halvblank yta, som ett kartonageomslag eller en etikett av något slag: inte riktigt som en bok men helt klart tillfredsställande.
Läsplattan är också på andra sätt som gjord för ett koncentrerat, linjärt läsande, utan störningsmoment. Det går visserligen att besöka vanliga hemsidor, men det blir plågsamt tydligt att det inte är meningen. Det som ändå följer med från internetläsandets era, är möjligheten att dela med sig av citat ur texten med kommentarer på Facebook, eller spara dem i Evernote. Via Evernote Clearly kan man också, på ett enkelt vis, konvertera vilken bloggpost eller annan webbartikel som helst till e-bok, spara på plattan och sedan läsa med valfri teckenstorlek och typsnitt.
Väldigt bra – tycker jag, men jag inser att det kan vara svårt att motivera varför man ska lägga en dryg tusenlapp på en sådan platta, när man kan få surfplattor kraftigt subventionerade med abonnemang. Det krävs nog en stark vilja till just en distraktionsfri och ergonomisk läsupplevelse, och då inte bara av böcker som är lätt tillgängliga på papper. Just bristen på subvention under ett kritiskt teknikskede, innan surfplattorna slog igenom, är också Rasmus Fleischers förklaring till att e-boken aldrig slog – och aldrig kommer att slå – i Sverige. Han tänker sig inte att pappersboken därmed har besegrat en utmanare, utan att bokläsandet överhuvudtaget är utsatt för kraftig konkurrens av hela det utbud som förmedlas via nätet.
Så nu sitter jag böjd över en anakronistisk platta (inte helt olik några av de PADD-varianter som hanteras i nittiotalets Star Trek), och läser och stryker under. Jag har hämtat Aniara från Litteraturbanken, mest för att ha ytterligare ett exemplar. Jag har köpt böcker från Kindle och sedan konverterat, jag har googlat mig fram till andra, av en slump hittat Morrisseys memoarer i en Twitter-länk. Och så har jag lånat på bibliotek. (Det heter att man lånar: filen raderas efter en månad.) Den första romanen (som jag läser nu, varvat med Zygmunt Baumans essäer), det fick bli Erik Granströms Svavelvinter. Han var den rollspelsförfattare som skrev ojämförligt bäst, under de svenska rollspelens guldålder. Skulle någon kunna föra mig tillbaka till fantasyn, som jag inte varit tillbaka till efter tonåren, så vore det han. Hittills är jag inte besviken.
