Malmö
”Har ni pączki?” frågar jag. För ett år sedan var jag i Warszawa och såg långa köer ringla utanför det där stället på Chmielna-gatan, det som ska vara bäst på fettorsdagsmunkar, då och alla andra dagar på året.
När jag nu kommer fram till Polonus är det tidig eftermiddag. Jag går fram till konditoridisken, ringer på klockan. Ägaren vankar fram.
Men här har jag ingen lycka. Polonus, Malmös mest kända polska butik har slut på munkar för i dag. Så jag vandrar i en lång båge, upp mot Södervärn, men tar genvägen över Fricksgatan med sina underliga låghus på södersidan, över nya Claesgatan genom Leonard, numera Mitt Möllan. Noterar de små designverkstäderna som kämpar för att fylla ut den stora och ödsliga varuhusfastigheten, tillsammans med en egyptisk presentaffär. Och Klädbiblioteket, det andra i stan.
Jag vandrar vidare ut och över Nobelvägen. Upp längs Klaragatan mellan tegelhusen, semi-detached som i England. Till slut når jag Rolfsgatan och svänger höger. Där finns Polsklivs hos Sylwia. Och mycket riktigt. Min fråga känns dum, där framför stora tråg med munkar bredvid kassan.
Jag får min pączek (”Vilken sylt är det?” ”Nej. Vanilj”) och vandrar hemåt genom Sofielund, det Sofielund som delas av Lönngatan, där bussen mot flygplatsen går, bussen där Polen sipprar in och ut ur Malmö.
Porösa gränser. Jag hade inte varit den jag varit, och inte tänkt så om gränser som jag gör nu, om jag inte hade bott en tid i ett annat land – och sedan bott just i Malmö.
