Det börjar som en växande oro, som snabbt övergår i en rättskaffens vrede. En orättfärdighet har uppstått och måste rättas till. Någon, till och med en hel hop, har haft fel. Upprepade gånger – och på internet. Men med ett rappt slag, ett kort utbrott, kan allt ställas till rätta, åtminstone inför evighetens domstol. Eller?
Att fälla upp sin dator och utsätta sig för dagens flöde kan i långa perioder vara att ta in information ungefär som på radio eller TV. Det egna deltagandet går i vågor. Men även om du tystnar ett tag så gör de andras samlade mängd inte det. Åsikter etableras, opinioner formeras under din tysta åsyn. Ibland gör du ändå försök att säga ifrån – när allt, även bland vänner, verkar ha rört sig åt ett oväntat och felaktigt håll.
Jag ska ta ett exempel, som jag kunde förutsäga säkert i år. Jag såg det komma dagar innan, och jag visste att denna gången skulle jag inte kunna hålla mig. Uppladdningen var på gång – inför Earth Hour.
Så här skulle det bli, för så var det förra året: Opinionsbildare och vanliga tyckare i alla läger, rättare sagt de som återfinns i mina flöden, skulle ta tillfället i akt att visa att de hänger med – genom att vara emot Earth Hour. Nyliberaler och norrbottenskommunister skulle vara överens om detta och dunka varandra i ryggen. Genom att uttrycka sitt förakt för de svagsinta människor som okritiskt följer med i ett sådant reklamjippo, skulle de visa att de står för Upplysningen och Förnuftet. ”Som om elektriciteten vore problemet”, skulle de säga, ”för barnen i tredje världen”, och sen blinka till varandra, och mena att här tänder vi minsann alla lampor vi har. För Vetenskapen. Framsteget.
Riktigt så blev det inte i år. Man raljerade lite snällt, sen fick det vara bra med det. Och jag gjorde min lilla markering. Inte mycket mer med det. Kanske finns en trötthet efter uppståndelsen kring TV-eken? Då nåddes jag aldrig, i min kanske egenartade mediekonsumtion, av dem som försvarade trädet. Istället fick jag dagligen och stundligen nya rapporter på Twitter om hur fåniga och beklagansvärda dessa människor var. Det var då inte svårt att i sitt stilla sinne vända sig mot den retfulla hopen, av människor jag vanligtvis uppskattar – även om jag överhuvudtaget inte bryr mig om huruvida en rutten ek jag aldrig sett sågas ner eller ej.
Liksom då befann jag mig nu inför Earth Hour på en annan plats. I en annan debatt, med en annan förförståelse. Bortom stadiet där vi konstaterar att makthavare, lagstiftare och forskare, inte den enskilde konsumenten, måste göra de stora insatserna om vi ska lösa de avgörande hoten mot vår planet. Jag hade intresserat mig för klyftan i debatten mellan ett föregivet radikalt avståndstagande från tillväxt och ett lika föregivet totalt omfamnande av tekniken som lösning på problemen. För mig hade frågorna blivit: Ska den enskilda människan verkligen slå sig till ro med att forskarna kommer att lösa alla våra problem? Betyder en tro på de tekniska framstegen och experternas lösningar, och ett underkännande av den mest radikala tillväxtkritiken, också att vi också att vi bör röra oss mot en elitdemokrati? Är downsizing-hippier ett hot mot exempelvis fusionsforskningen, kommer verkligen deras avoghet mot teknik och tillväxt störta oss ner i ett medeltida mörker? Allt detta har jag diskuterat länge och väl med Rasmus.
Däremot: Debatten om initiativet, kampanjen, varumärket Earth Hour – som jag alltså inte engagerat mig i eller ens vet om den är så bra – har jag inte brytt mig om. Jag tänker bara ungefär så att en bred folklig medvetenhet om att energi inte är gratis, inte uppstår ex nihilo – generellt är bra, och dessutom att energieffektivisering är något som det faktiskt är möjligt att nå bred uppslutning om. Inte därför att energi uppfattas som något ont, utan för att det ger mindre kostnader i så många led.
Som sagt, jag var på en helt annan plats och kände flödet komma samman framför mig, i det här ändå oskyldiga och inte särskilt typiska exemplet. Förmågan att se och känna sin egen främmande position i förhållande till flödet, tror jag ändå är grunden för att inte bli fullständigt desillusionerad av debatterna och diskussionerna. Kanske behöver du bland stänga av, byta flöden – eller hitta ett sätt att få andra att lyssna på dig istället för att lyssna på andra. Det finns en tendens att uppfatta internet som främst en text, ett evigt protokoll att tillföra rättelser till, även andra människors privata bloggar. Den som följer den impulsen löper risk att både göra sig omöjlig som kommentator och dessutom aldrig komma framåt i det egna tänkandet.
Den smärtsamma sanningen är att efter en enskild korrigerande tweet eller kommentar kommer folk fortsätta att ha fel på internet. Det enda sättet att sluta känna främlingskap i flödet är att bryta envägskommunikationen. Att låta mer flöda ut genom dig, och lite mindre flöda in. Att sluta vara passivt aggressiv kan vara så enkelt och så svårt som att helt enkelt sluta vara passiv – och det kräver tid och engagemang.
