Jag har twittrat mer aktivt igen i ungefär två månader nu – och jag kan väl säga att det har brutit mitt återkommande motstånd mot att formulera mig samtidigt offentligt och privat också så här i lite längre format. Ett lyckat experiment, alltså, och jag har vissa slutsatser. Och jag måste börja blogga igen – om jag ska fortsätta twittra. Varför? Jag kommer till det, häng med.
Det var hur som helst läge att komma igång med ett och annat. Redan i somras började något nytt, jag kände det starkt på väg till Wrocław. På grund av en rad privata beslut och professionella insikter, kunde jag vända blad och gå vidare. Även om mitt liv till det yttre skulle te sig ganska likt, tänkte jag ju. Men nu det gör det inte det längre. Det är ganska mycket mer aktivt. Har många uppdrag på gång. Och jag gympar – tänka sig, indiegympar. Mina kollegor på kontoret är också nu mina vänner, mer än någonsin tidigare. Och inte minst ränner jag runt på fester och kulturevenemang, går på Folkets park varje kväll känns det som. Malmö har varit så kallt, många gånger. Men inte nu. Jag trivs med allt det här, tänker att mitt liv blir bra, hur det nu än blir.
Och så har vi livet på Twitter. Facebook är för dem du känner, och Twitter är för dem du vill lära känna, heter det. Och jag har givit mig in i det med liv och lust. För mig, som drar mig fram som frilansjournalist med diverse extraknäck, blandas behovet att hålla låda professionellt med det privata. Det gäller att i möjligaste mån, när det uppstår beefar och schismer, att skilja på sak och person. Lent i sättet, starkt i sak, så ska kritik vara.
Länge hyste jag ett motstånd mot att uttrycka mig för subjektivt i det som kan tolkas som politiskt (och det är ju ganska mycket), jag är ju journalist, bevars, och vem vet vilken partiföreträdare jag ska intervjua i morgon. I och för sig, då: Det mesta jag gör journalistiskt faller numera inom programledarskap i radio, kultur- eller utrikesreportage, och därför gör att jag kan tillåta mig en viss personlig ton, och friare vinklar. Och, som jag kom fram till redan vid förra valet – att skildra verkliga problem och verkliga möjligheter, det måste göras även när det framstår som att rörelser och partier har funnit samma spår. Under sommarens radiovikariat fick jag också se att till och med mina överordnade ofta var betydligt mer frispråkiga än jag på Twitter – så det var bara att släppa sargen.
Twitter är ju speciellt. Jag kan måla upp en bild av sig själv – men hur medveten blir den? Vad sänder jag ut för signaler egentligen? På bokmässans andra kväll utbrast jag där: ”Det här att jag mest festtwittrar – är givetvis ett led i uppbyggnaden i en Bruce Wayne-persona. Så vet ni det.”. Att förstå det, vid sidan av att möjligen gilla det eller känna igen sig i det, förutsätter alltså då att man är bekant med Batman-mytologin, och kan se en parallell kanske till en journalist som i hemlighet vill granska makten, och därför vill framstår som glad festprisse. Och den parallellen kan nog många göra, men snårigare kom det att bli. Det är förresten ingen medveten taktik hos mig, det där. Det vore inte så smart, men det är en lite kul tanke. Det är just det. Alla kul tankar. Lulz.
För övrigt är det ju korta meddelanden. Ska en ha någon chans att göra intryck, så måste meddelandet knyta an till något, en förförståelse. Det kan ju vara något som bara ens egna följare – eller kanske bara en av dem – ska kunna förstå, en blinkning. Så är det ju, vi tillgriper de medel vi har för att kommunicera. Men inte alltid, när man drar på så som jag har gjort, finns det ju någon undertext. Ibland är en tweet bara en tweet. Har man då som jag en förkärlek för såväl ordvitsar som referenshumor, så kan det bli ganska mycket brus. Allt hitta på en massa associationer är ju sätt att skapa mening i tillvaron, övertyga sig själv om att allt hör ihop på ett välvilligt sätt. Och att lösa frustrationer för sig själv, och möjligen andra.
Förr i världen kunde jag twittra så interna saker att absolut ingen utom jag själv kunde förstå det roliga i dem, och även nu måste läsaren, tänker jag ibland, känna till en massa random populär- och högkultur, gärna kunna lite polska, vara införstådd med och vurma för Centraleuropas matkultur, veta något om kulten kring saker som svensk förvaltningskultur, Skåne, Sorgenfri, Småland, Slovenien, steampunk, Québec, South Park, huset Habsburg, Lundell & Springsteen, allt vad radio är, Kierkegaard och Nya testamentet, allt vad någonsin hänt i mitt flöde, klassfördomarnas dynamik, journalistbubblan, avancerad spekulativ svensk partikremlologi, et cetera, et cetera – för att inte gå vilse. Till slut blir allt en enda röra, en oavsiktlig maskirovka som i bästa fall bara leder till ökat brus och därmed frustration, och i värsta fall skapar missförstånd hos människor man tycker mycket om.
SMS gav oss messförståndet. Men Twitter kan vara sjufalt värre. På grund av vår grundläggande psykologi uppfattar vi gärna meddelanden som riktade direkt till oss – även om de inte är det, vilket är förvirrande, eftersom de ju ibland är just det. Är då pregnanta, mångbottnade blinkningar blandade med rent momentant nonsensbetonat lulz ur den egna referensboden – ja, då kan det bli kortslutningar.
Sen har vi det här professionella. Det är inte bara politiker som har fått lära sig att olåsta tweets och statusuppdateringar är lovligt byte. Jag har vänner och bekanta som har fått debattartiklar slungade mot sig för en enda tweet, eller blivit nämnda vid namn i granskande politiska reportage för vad de skrivit en enda gång på någons facebookvägg.
Nå, för min egen del har jag ännu inte så stor uppmärksamhet och är – även om det finns en ständigt potentiell övervakning och en evigt lång svans – just nu någorlunda under radarn. Så för mig är det mest det privata överväganden, och lösningen där blir förstås självklar: var tydligare och skaffa fler kanaler. Jag tänker också så här: At the end of the day sker det ju ändå en tolkning, alltid när vi har med språk att göra. Och jag har kommit fram till att jag måste lita på den. Det här att bara släppa från mig det som är helt perfekt och som jag kan stå för helt och fullt, har för mig förut lett till tystnad, lång tystnad – och det, mer än allt annat, är grund till att inte bli förstådd, bland annat.
Men varför måste jag då blogga, om jag ska fortsätta twittra? Ja, rent allmänt är det så att det kanske passar bättre för många syften. Jag har till och med tänkt: ”Läs bloggen – där har jag skrivit allt. Den som förstår den, förstår mig.” (Men det stämmer dock inte, man måste ha träffat mig i köttet också, så är det.) Men också: Subjektiva kommentarer måste grundas i något, sätta något på spel, om det ska bli ett jämspelt samtal. Bottna i någon annan text eller verksamhet. Det är bland annat därför som troll, och grå vampyrer (”rösten från ingenstans”), ter sig så frustrerande. Inget har de gjort själva, inget kan de ställas till svars för – men allt kritiserar de.
Alltså, bygga något eget, bygga grunden på det som är klart och tydligt, sträva mot öppenhet och ärlighet. Igen, försöka skilja på sak och person, game och player. Mer fokus. Tänka sig för – ta sin tid, men sen ändå inte vara rädd för snabba ryck, och en och annan glimt i ögonvrån. Visst är det kul?
Aight, das war das, nästa gång ska det inte vara så meta. Det händer så mycket både här och ute i världen.
