Dunkin’ Donuts, Berlin Hauptbahnhof
Förra helgen var jag i Stockholm, på vad jag kallade kickoff – en enmansföretagskickoff. Den här tiden på året samlas många företag, styrelser och avdelningar för att bilda lag, åter hitta inspiration och effektivitet i arbetet, eller vad det nu är var man söker.
För mig blir det en höst till med flackande mellan det vita bordet på kontoret, lägenheten och många andra platser. Utåt sett blir det kanske inte så stor skillnad jämfört med de senaste ett och ett halvt åren, men något är på gång. Kanske har det bara gått tillräckligt med tid.
Peter Englund har någon gång skrivit att bloggandet är ”motståndslöst” för honom. Det kan man givetvis förstå om monografier och romaner är jämförelsen, men nej, så har det inte varit för mig. Att vara journalist, eller för den delen bara skriva blogg så som jag har gjort, handlar om att säga som det är. Samtidigt är frilansjournalisten en daglönare. Lismandet är alltid hotande nära. Bocka och buga för nickels and dimes. Arbetet har fortsatt, men en känsla försvann. Det fanns en gång en kris, en kritisk punkt, och jag var bortom den, men det var länge sedan.
Handlar det verkligen om det? Eller drog jag mig undan det mer personliga, det viktiga, när jag började få beröm av sådana jag verkligen respekterade – ställd inför hotet att lyckas? Det är något som släpper så fort jag lämnar Sverige, så är det också.
Egentligen behöver jag inte veta varför, det här ska inte bli någon lång text. Jag lämnar det vid detta och konstaterar, som det kom till mig när jag skulle sova häromnatten: ”Den som förlorar sin anställningsbarhet skall vinna den”, eller när jag läste en annan text häromåret: ”I’m only anställningsbar some of the time / When I say it’s OK”). Och, givetvis – ”Pretto is pretty”.
Hursomhelst ser resten av veckan mycket spännande ut. På väg mot Europeiska Kulturkongressen i Wroclaw, nu går tåget om en kvart. Jag har med mig Flytande rädsla, förbereder mig för Zygmunt Baumans tal. Sen har vi Spivak, Slagsmålsklubben och what not – det är so etwas noch nicht gesehen, den här kongressen. Återkommer om den.
Som Hasse Alfredson uttryckte det:
http://www.djungeltrumman.se/kulturarbete/post/37650
Jo, så kan det vara.
Jag fastnade också för något Björn Runge sa i en intervju i Fokus nyligen:
”Jag tror att de flesta människor väljer att göra det i livet som de är näst bäst på. För att skydda något värdefullt djupt inom oss.”