Wrocław
Det här att vara sen, och bli omkörd av en kolonn med poliseskort, är ofta ett tecken på att man kommer att bli ännu mera sen. Jag är på väg till Hala Stulecia, ”Hundraårshallen”, som byggdes 1913 till hundraårsminnet av slaget vid Leipzig. Då hette staden Breslau, nu heter den Wrocław och här på mässområdet hålls alltså European Culture Congress, med anledning av Polens stundande EU-ordförandeskap.
På väg till Zygmunt Baumans föredrag just i den stora hallen, stoppas jag av säkerhetspådraget. Dörrarna är stängda. Ackreditering och allt är i sin ordning, men det är just det där med säkerheten. Republikens president och andra höga dignitärer ska hålla tal och närvara vid invigningen.
Jag kan inte låta bli att le och skratta lite, när jag står där med volontärer i gula tröjor, unga studenter och några medelålders, och försöker få reda på om och i så fall när vi kan släppas in, där jag tänker på att pådraget hindrar mig från att höra författaren till Flytande rädsla. Där inne ser vi de mobila metalldetektorerna, rullbanden som så småningom plockas undan. Till slut kommer vi in, hastar upp för läktaren i den enorma hallen och jag finner mig en plats och att föredraget är i full gång. På polska.
Nå, både förseningarna och denna missräkning med språket är nu inte några katastrofer. För innehållet kan jag ju… läsa böckerna, artiklarna. Och, det får jag reda på senare, det är det inte de stora kriserna i Europa han kommer att behandla, det vore dålig stil, utan snarare Europas möjligheter och utmaningar samt lärorika historiska återblickar. Det är en hel del referenser till Öst- och Centraleuropas historia, så mycket förstår jag, och en bänkgranne berättar sedan att det handlade om att Europa måste bejaka sina kulturella olikheter, det har vi att lära andra. I linje med det officiella, tänker jag, ”förenade i mångfalden”, men det är ju just så: det svåra är inte att hålla festtal, utan att hålla sig till dem. Att leva upp till våra demokratiska, upplysta ideal, det är ju det som är utmaningen, den svidande aktuella utmaningen. Och jag inbillar mig att åtminstone en del av alla dessa människor som fyller hallen, har kommit för att få någon ledning, någon hint, av mannen som talar om att förena frihet och trygghet och att göra det på ett globalt plan. Det är naturligtvis ingen profet som står där, utan en sociolog. Men det är gott så.
Professor Bauman själv ser oförskämt pigg ut, utom när han drabbas av hosta i slutet av föredraget och för ett par sekunder försvinner bakom talarstolen. Efteråt ser jag honom stäva fram, vid sidan av en funktionär, längs allén, och efteråt kommer jag också på att det fanns simultantolkning – och att hela föredraget finns utlagt här, med tolkning. Kvar att lyssna på alltså, liksom hans föredrag i Stockholm härförleden som finns att lyssna på här.
Annars är festivalen en underlig tilldragelse, och det finns många anledningar att faktiskt vara här: En festivalscen där Wildbirds & Peacedrums och i kväll Slagsmålsklubben representerar Sverige (och i morgon spelar Faust, detta skulle gå hem i Malmö), en stor damm med fontän där Brian Eno gjort ljud-, ljus- och vattenkonst (ni hör), en klubbpaviljong med drinkar och workshops etc och så möjligheten att anmäla sig till en intim lunch (bara du, stjärnan och tio pers, lovas det) med Chantal Mouffe, Andrzej Wajda eller Dubravka Ugrešić till exempel.
Själv ska jag på några lite större paneldiskussioner i morgon är det tänkt, och i kväll: i samma stora kongresshall är det stor Krzysztof Penderecki-konsert gästad av Jonny Greenwood från Radiohead. Jag ska försöka vara i tid.
