När jag röstade första gången var jag klädd i kostym. Det var min mörkblå studentkostym, med den röda slipsen till. Det var ett infall, men jag var helt med på att det var viktigt och högtidligt att rösta. Trots det: Om någon hade frågat mig då, hade jag nog sagt att jag stod över partipolitiken.

Det fanns ju större frågor, av existentiell och andlig natur. Behovet av en transcendent förståelse av kärleken, Västerlandets undergång: Ni vet, that kind of stuff. Men jag hade nog hållit tyst om det, och bara sagt som så många andra: Det finns inte något parti jag känner igen mig i.

Det här var länge sedan. Jag har nu vänner i partier: Vi möts och jag analyserar, håller med, brinner då och då med de andra, men har säkerhetslinan fästad utanför. Inför förra valet besvärades jag fortfarande lite när folk omkring mig löste partibok. Nu ser jag de olika rollerna.

Om en vecka är det över för den här gången. Ödesvalet är förbi, mandaten fördelas. Valaffischerna, vattenmärkena i profilbilderna, allt sådant kommer att förtäras av eld, och de påstridiga partigängarna kommer att släppas in i twitterflödena igen. På måndag kommer en del att ha en fruktansvärd baksmälla, medan andra firar. På nätet blir det tjut av glädje och sorg, som stör husfriden. Sen tyst. Eller? Varje val föder sina myter, sina historier, sina intressen. Som pekar framåt, mot nästa val.

Trendanalytiker har dödförklarat de traditionella partierna så länge jag kan minnas. Varför då gå i motsatt riktning, och börja respektera partier mer och mer? Jo, därför att några till sist kommer fatta besluten, i våra namn. Ingen kommer ju undan politiken. Vårt samhälle är så här organiserat, demokratin fungerar med dessa funktionärer, ännu så länge bättre här än på många andra ställen. Det finns ett mått av självgodhet, av storslagenhet eller kanske framförallt beröringsskräck i det här med att vilja stå bortom och ovanför alla partier. Sanningen är mig kärare än något parti, men det måste hända något också, och då rätt saker.

En gång skulle det alltså för mig nästan varit en existentiell omöjlighet (ja, jag hade nog kunnat uttrycka mig så…) att engagera mig i ett parti. Idag skulle det inte hota min självbild eller integritet. Ändå gör jag det inte, för jag ser mig själv i en annan roll. Jag har ju en gång fått för mig att jag ska undersöka, analysera och värdera. Jag skriver och ska skriva. Men: Om min bild av det brinnande angelägna skulle sammanfalla med ett partis problembeskrivning, tänker jag inte be om ursäkt. Det vore ju inte så konstigt, det är ändå samma verklighet vi har för ögonen – och andra såg den före mig.

Det blir nog lättare igen att filosofera på måndag: Landet ligger lugnt, det som sker stort sker tyst igen. Den lycklige misantropen kan vara nöjd med att ha förutspått katastrof. Men först är det val, och jag kommer att sitta i en skola i Hyllie och ta emot röster. Möjligen hinner jag sen till någon valvaka, tar mig ett glas och ser in några ögonpar. Jag kommer att hålla med, festa eller verkligen vara upprörd – men samtidigt sväva därovan.

Twitter

Facebook

0

Linkedin

Tumblr

0

Pinterest

0

email

Print