Att befinna sig i en storstad där man inte behärskar språket är ju ytterligare ett steg i upplevelsen av att vara anonym. Det är känslan av att befinna sig i en alternativ värld – en mental och för den delen fysisk flykt från nyhetsflödet, debatterna och de små problemen hemma. Men man kan ju inte fly för evigt – och när jag bestämde att trots allt ganska snart vända hem till Sverige efter ett halvår här för tre år sedan handlade det inte bara om att jag hade ”oavslutade affärer” hemma som jag sa, behövde etablera mig. Jag såg också bilden av mig själv som åldrade expat på någon irländsk pub framför mig. Men allt börjar om och allt kommer tillbaka.
Jag försökte från början att lära mig språket, trots att det är något som måste ägnas stor möda och tid om det ska ge något. Nu tar jag tag i strävan att bryta språkbarriären igen – hela månaden ska jag gå en språkkurs på Polonicum. Det är ju en skräck att sätta sig i skolbänken igen – den eviga upprepningen, den återkommande mardrömmen om att utpekad inför klassen famla efter orden – men resultat kräver väl ibland dumdristighet, också.
Jag vet ju sen tidigare att Polonicum har en modern, målgruppsanpassad och på alla sätt bra attityd till språkundervisning. Det blir en kurs med ett mycket rikt program, betonade föreståndaren under invigningen, med mycket filmer och audiovisuella presentationer och även teambyggande lägerbålskonstruktion och matlagningsworkshop. Och denna augusti är en period med många laddade märkesdagar. Igår när kursen startade var staden full av ungdomar i gamla uniformer och alla plaketter för upprorets hjältar är fortfarande smyckade med blommor och ljus. Igår var det 65 år sedan Warszawaupproret inleddes. Den 15 augusti firas i Polen Arméns dag (till minne av Miraklet vid Wisła) och dessutom Jungfru Marie himmelsfärdsdag – och just därför protesteras det mot att Madonna ger sin konsert i Warszawa just den kvällen.
Nå, jag började stilenligt min vistelse här med att kvällen före kursstart möta upp Anna och Léa från Ottawa/Hull på klassiska Kulturalna, för att sedan fortsätta till nya innehaket Powiększenie. (Nowi Świat 27. Ytterligare ett ställe, mer centralt, för folk som annars gärna hänger på Saturator eller Plan B och har tröttnat på Dobra-klubbarna).
Så det har varit, som man säger, en intensiv helg. En intensiv månad, en intensiv sommar. Och när man då är på väg till andra klubbkvällen, till en fest som heter ”Fank Dżojnt Bicz” kan man undra vad man håller på med. (Men det blev en bra kväll det med…) För bara en vecka sedan sa jag hej då till kollegorna i Eskilstuna, lämnade nycklarna på bordet i lägenheten i Farsta, kastade mig söderut, stannade till på släktfest i Småland, skyndade vidare via Malmö och hoppade på planet. Alla människor som betyder något och kanske kan komma att betyda ännu mer, alla ambitioner och små ansamlingar av påbörjad etablering är spridda i geografin. Inget konstigt med det, så får man se det, och så har det varit länge. När det ibland blir för mycket är det på grund av brist på sömn och koffein, och tillfällig överdosering av dålighetsliv. Det går ju bra nu.
Men alltså, nu sitter jag här på Kafka och har fått mitt kaffe. Solen skiner, servitriserna lägger fortfarande upp nötter och mandlar på kaffefaten och Björks Debut spelas två gånger om – kort sagt jag känner mig hemma i världen och i takt med att koffeinet sprider sig i kroppen ökar förvissningen om att, ja, allt kommer att gå bra.
—
För att ytterligare hitta ett sätt att öva språket kommer jag denna månad att twittra på polska. Jodå. Att yppa vardagsfraser och att tipsa om platser, evenemang och länkar, är det inte det man behöver lära sig?
