Går det att säga med en gång vilken som är årets tråkigaste dag? Kan man känna sig själv och sina framtidsplaner så väl? Det är en skön tanke, att det bara blir bättre och bättre från denna dag.
Förvåren är en död flodbädd. En riktigt dammig sådan. Jag har också varit på landet nu i påsk, mött våren, rensat bland döda löv och ogräs med krattan i hand, men åkte till stan lite tidigare för att jobba på påskdagen. Och så annandagen, helt tom… Tömd på innehåll. Jag var väldigt utvilad men föll ändå i apatisk koma, som jag gärna gör efter femton sidor med ovanan att läsa i sängen. Jag har börjat, för säkert tredje gången i ordningen, på Claudio Magris Donau, detta mastodontverk där denne spränglärde italienske germanist följer floden från källsprång till delta. Det måste ha hänt något, jag nickar igenkännande, stör mig inte längre på alla sidoskott och referenser (behagligt fria från såväl fotnoter som hyperlänkar) som ideligen avbryter flödet. Jag måste ha läst upp mig sedan sist, och vässat intellektet. Och blivit ännu mer intresserad av regionen. Själv försökt irra mig ut i deltat och hört en kollega berätta om en resa i läckande snipa från Brännö till Svarta havet.
Men det hjälper alltså inte, där och då. Jag faller handlöst i sömn, uttråkad av själva tillvaron. När jag vaknar är det fortfarande solig eftermiddag och jag ger mig ut på stan, vad skulle jag ha gjort i Warszawa, utan någon att ringa och utan pengar till förlustelser? Gå ut med någon bok, antagligen med penna och papper. Sömndrucken gör jag upp geografin; om Sorgenfri och Sofielund är Malmös Praga, så är alltså Möllan Malmös Powiśle? Just när jag passerar Bodoni, på väg Bergsgatan upp, så verkar det rimligt. Men jag slår bort de meningslösa jämförelserna och fortsätter bland vårfirare. Går förbi stängda affärer, tonårsfyllda uteserveringar (Ilmars stråk är Nowy Świat/Krakowskie Przedmeście?). Vid Stortorget skiner eftermiddagssolen lika vackert och på den norrländska hamburgerbaren kan man få kaffe och svensk kanelbulle för en spottstyver.
Med kaffe och bok sätter jag mig ner framför rådhuset. Japanska turister. Sydslaviskt samspråk. Snett bakom mig en journalist som diskuterar filmer som 13 going on 30 och 17 again på mobilen. Där sker det, det som får mig att slå på minnets bandspelare och komma till närvaro igen. Den bullrige mannen bakom mig, han som ropar sitt ”Hallå”, riktar sitt skratt, till alla runtomkring. Han får kontakt med mobilmannen, som svarar mitt i samtalet, lite undvikande, men ändå. Bullrige mannen vet hur han ska tas:
”Äh du, du behöver inte vara viktig. Det är man.”
Jag tycker jag har hört det förr och jag tycker att floden har börjat rinna till, och jag kan resa mig och gå hem igen.
