Klockan är halv tre på eftermiddagen när jag vandrar hem från jobbet på Värnhem. Genom kyrkogårdarna, förbi ett stängt Debaser och upp mellan Möllans tegelfasader. På trottoaren, utanför huset där jag bor, har någon skrivit med stora, snirkliga bokstäver:
”Varför ska vi alltid berätta hur bra allt är?”
Jag har funderat på vad jag ska svara i några veckor nu.
Så här kanske: Därför att det finns så mycket som är bra, och blir bättre, fast man hört att det är tvärt om, fastän man hör att allt blir sämre. Man ska berätta om det som är bra, för annars tror man kanske att allt blir sämre och då blir det kanske verkligen det.
Det här med kärlekslivet till exempel: Beroende på vad man läser verkar kanske allt handla om bitterhet och könskrig och så kallat livspussel som kräver pigor och drängar för att gå ihop – men i verkligheten, i det tysta, blir vi mer självständiga, mer fria, mindre fångar i varandras nät. Vi lever mer tillsammans av egen fri vilja. Det kan vara bra att påminna sig.
Som när jag var i det här gänget som gick ut varje kväll. Den gången klockan fem nånting på morgonen på Czarny Lew när Zeleno alldeles uppenbart hellre ägnade all sin uppmärksamhet åt barägaren än åt mig. Jag försjönk i egen stol och egna tankar, satt på behörigt avstånd när en okänd polack frågade om min flickvän, jag är ju alltid bättre på polska efter ett antal glas, så jag svarade: ”Ona nie jest moją dziewczyną, jest moją koleżanką” Hon är inte min tjej, hon är min väninna. Jag kunde inte säga mer än så, men det sa väl allt. Kanske sa jag, eller bara tänkte, som en slutsats medan jag bröt upp och började vandra mot busshållplatsen: ”I would also do that if I were dziewczyna”.
Dessa situationen där man på ett eller annat sätt får stå tillbaka… är så lärorika. Som när hon man delat så många dagar och nätter med träffade en yngre kille och liksom reste tillbaka i tiden med honom – och det lyste så om henne att man bara mitt i all svart- och avundsjuka ändå inte kunde låta bli att bli lite glad och se hur hon Bars av Mäktig Våg och flög omkring på ett helt nytt sätt. Sen en dag inte långt senare drog man själv upp riktlinjerna för hur man skulle flyga ut i livet.
Man känner sig lite omanlig när sitter där i sin stol och går där ifrån, men det är bara skönt, egentligen. Man är glad att få vara med, i the great game, man älskar ju utmaningen. Att man inte tävlar mot någon annan enskild spelare utan mot Fortsatt ensamhet som val och Alla andra val och Alla andra personer tillsammans. Det spelet är så svårt att ingen behöver skämmas för att inte vinna.
Well, I met somebody face to face and I had to remove my hat,
She’s everything I need and love but I can’t be swayed by that.
It frightens me, the awful truth of how sweet life can be,
But she ain’t a-gonna make me move,
I guess it must be up to me.(Bob Dylan, ”Up to me”)
Eller, när man förlorar, minnas: Don’t hate the playa/playette, hate the game. Don’t be bitter, be better. Det är så man kan börja ta hem händer, med coolness, vinna den där så åtrådda självkänslan, vår tids Graal. Det är kanske lättare att gilla läget om man länge stått utanför själva spelet, eller när man är väldigt ung eller bor utomlands en kort tid, när det så tydligt är ett spel. Eller så länge allt går bra i livet i övrigt, när saker går framåt. Vi är annars så skolade att, särskilt i otrygga tider, hålla på det som är vårt. Hävda vår rätt. Det är mänskligt. Men även då gäller det att komma ihåg en människa vars kärlek och tillit man önskar vinna är inte en ägodel, en relation inte är en förhandsrätt. The girl with me behind the shades, she ain’t my property. Man kan inte äga en annan människa. Och kvinnor har fortfarande större anledning än män att upprepa det.
Elin skriver om nördflickan som får revansch som player/slampa. (fem. eng. Playette, ty. Playerin, pol. plejerka?) Som kanske blir lika svinig som de där dj-killarna som tar revansch för de nördår då de inte fick hångla. Jag tror man kan säga att det som görs med öppna kort är inte svinigt, det kan för all del göra någon ledsen, sånt är livet, men det är inte svinigt. Och det är väl en viktig distinktion att göra, mellan det som sker öppet och det som sker i brott mot löften och förtroenden. Därför är osvuret bäst. Så att man kan vara ”inte en flickvän, men mig själv”.
OK för kärleken alltså. Det finns annat också som går bra och som vi kan berätta om. Fastän vi ständigt hör att det med dagens takt kommer att ta hundratals år innan vi har jämställdhet inom den eller den sektorn, kan man inte räkna så. Den som läser kultursidor, ledarsidor, tidskrifter, bloggar och krönikor kan inte ha undgått det. De som slår igenom nu som skribenter av alla slag och har verkligt nya, starka röster är nästan alla unga kvinnor. Ingen nämnd och ingen glömd. En del av dem länkar jag till här nu och då.
Med reservation för världskrig och katastrofer som vrider klockan tillbaka: Om tjugo år kommer man i Sverige och en del andra ställen, när man säger ”intellektuell”, att se en kvinna framför sig. Se er omkring. They don’t make guys like Sartre, S øren or Schopenhauer anymore. Den här framtida intellektuella kommer att vara född på åttiotalet. Många glastak kommer att blåsas ut. De där pessimistiska extrapoleringskurvorna kommer att visa sig vara just pessimistiska. Därmed inte sagt att allt är bra. Därmed inte sagt att detta gäller i alla länder eller alla områden. Inte alls, men vi ser något viktigt hända här i Sverige här och nu. Ingenting förändras av sig själv, men jo, vi kan.
Många saker blir faktiskt bättre av att man pratar om det som är bra med dem, och framför allt varför de är bra, hur de är bra. De som kallar sig antifeminister har också skådat en framtid, men med skräck, och sett akterseglade, ensamma män. De har tagit fasta på en rad reella problem, som det faktiskt talas alltför sällan om på något konstruktivt sätt. Män dör tidigare, blir oftare offer för våld, drabbas hårdare av ensamhet och arbetslöshet bland annat på grund av svagare sociala nätverk. Men lösningen på dessa problem innefattar aldrig en begränsning av kvinnors frihet, en återgång till en ordning med tysta män stödda av självuppoffrande, förbittrade kvinnor. Istället kommer en fortsatt mänsklig frigörelse från självpåtagen omyndighet innebära mindre bitterhet och cynism. Fler jämnstarka spelare och mer utrymme för true love. Det kräver ödmjukhet hos männen, och det kräver att både män och kvinnor åter ser utanför sin privata sfär och verkar med samhället som spelplan.
Så, med allt detta i tankarna uppehåller jag mig gärna i skuggan av unga kvinnor i blom.
Det är helt otroligt att inte det här inlägget fått några kommentarer än. Samt att jag inte kommenterat det utan bara länkat i statusfeed på Fb.
Det är hursomhelst ett av de mest stärkande inläggen som jag läst. Jag sträcker på ryggen och känner mig stolt och framgångsviss helst plötsligt. TACK.
Det här var på sina ställen bland de bästa inlägg jag läst. Framför allt budskapet att fokusera på det som blir bättre, och glädjen jag känner som ung, smart tjej över att samhällsklimatet skiftar i min favör. Stort tack killar och män som du, som ser värdet av att ge varandra utrymme, framför ytterligheterna av gubbmaffior och könskvoteringar.
Oh! Vad glad jag blir. Tackar och bockar för allt beröm och blir inspirerad att skriva mer!
Tycker också att det varit för mycket doom and gloom i debatten. Antologin Könskrig hade en positiv och självmedveten attityd tycker jag, men tråkigt nog fick den inte riktigt något fäste i den allmänna debatten. Men det är ju aldrig försent att ändra på det.
Frågan är bara vad vi skall göra med dessa antifeminister och akterseglade, ensamma män? De som vägrar acceptera, eller bara inte kan förstå den nya ordningen. De som varken är ”intellektuella” eller unga och formbara. Skall vi hålla dem på psykofarmaka i väntan på deras (förtida) död eller finns det bättre metoder? Det mest etiska torde kanske vara att förkorta plågan, det är ju ändå en helt oacceptabel livstil det handlar om. Sådana barmhärtighetshandlingar har ju praktiserats i många år på våra älskade men likaledes sjuka och livsodugliga husdjur. I grunden samma sak – att hjälpa en kännande men ändå inte fullt mänsklig varelse till ett fint slut.
/Henke
Fan vilken dum kommentar.
Jag var på väg att berömma skribenten för en mycket välskriven artikel, men den positiva känslan byttes snabbt till min gamla vanliga cyniska när jag läste henkes kommentar.
Det hjälper inte att försöka göra världen bättre, sadisterna, förtryckarna och nassarna kommer alltid dyka upp i nya former. Och brudarna kommer som vanligt älska dem för att sedan tröttna när deras ondska drabbar dem själva, och i stället skaffa en ”trygg” kille de inte älskar på riktigt men som är bekväm att ha.
Livet är poänglöst.
Henke: En förutsättning för mitt resonemang är ju att jag tror att inga förlorar på att kvinnor får och tar sig mer friheter, eller blir mer framträdande i kulturlivet. Det finns helt enkelt ingen väg tillbaka till ett samhälle där mannens värdighet vilar på att han är en husbonde, en ensam familjeförsörjare.
Jag menar verkligen att det är allvarliga frågor det här med hur män drabbas av våld, arbetslöshet och ensamhet. Det är allvarligt och måste diskuteras och därför ska man inte bara avfärda sådana som Pär Ström rakt av. Men det jag tror är mycket viktigt att konstatera är att det egentligen handlar mer om social status och ekonomi än om kön. (Men det är sant att kvinnor, också globalt, på många sätt verkar ha lättare att anpassa sig till ”den nya ordningen”.). Tyvärr är enklare att utpeka ”feminister” (eller ”multikulti” eller ”intellektuella”) som fiender än opersonliga ekonomiska strukturer eller företagsledare långt borta.
Anonym: Tack! Men: Det finns väldigt många kvinnor där ute som inte gillar sadistkillar, faktiskt är den ”snälle” killen (och då menar jag alltså inte en ”trygg de inte älskar”) en vinnare i längden, om det är någon tröst. Det kan man om inte annat läsa sig till på bloggar… Men den snälle mannen måste också komma över sin tro på att han genom sin finhet förtjänar en kvinnas kärlek.
”Men lösningen på dessa problem innefattar aldrig en begränsning av kvinnors frihet, en återgång till en ordning med tysta män stödda av självuppoffrande, förbittrade kvinnor. ”
Det här är inte direkt ett självförklarande uttalande. Hur menar du? Jag har själv skrivit om just pojkars betyg idag ( http://suspensoarg.wordpress.com/2009/03/30/konsdiskriminering-eller-naturens-ordning-intelligenta-kvinnor-och-korkade-man/ ). Jag är av åsikten att det finns områden där killar har det jobbigare än tjejer. Jag har väldigt svårt att se hur detta skulle stå i motsats till det faktum, som jag tror på, att kvinnor i vårt samhälle motverkas av många strukturer. Kan du inte förklara lite närmare?
Jag menar just vad jag skriver, men det är ju inte heller något förslag till lösning av problemet, bara en beskrivning på vad som inte ska göras. Det finns ingen mening med att försöka hålla tillbaka kvinnor, det skulle inte hjälpa männen. Mitt resonemang just där var inte mer avancerat än så.
Jag håller med, killar har det jobbigare på vissa områden och det står inte i motsats till att kvinnor också motarbetas.
Jag tror till viss del att de bättre resultat för flickor du pekar på i skolor och högre utbildning kan vara en slags sekundärvinst av att vara hårdare hållen. Pojkar får höra att allt kommer att bli bra ändå, medan flickor får lära sig att de måste anstränga sig för att duga. Det beror väl också på att traditionellt manliga industrijobb har försvunnit, medan kvinnojobb inom vård, skola och omsorg finns kvar (och har akademiserats i viss utsträckning).
Så, vad är lösningen? Kanske kommer männen, när de förlorar sina priviliegier, långsamt börja anstränga sig lika mycket som kvinnorna. Men när det gäller de industrijobb som försvinner, tror jag att vi måste möta det med mer utbildning. Inte mindre. Det finns en myt (som understöds av vår skolminister) att svenskarna är ett för utbildat folk. Det stämmer helt enkelt inte, i jämförelse med andra länder. Men det är också en annan bloggpost…