Jag går direkt från tåget ner mot Beijerskajen, förbi avspärrningar vid tunnelbygget, genom det ruffiga regnet förbi högskolebiblioteket. På Amore har Popskolan terminsavslutning. Jag har faktiskt varit med på varje föreläsning. Klassens ljus. Det har handlat om Ike Turner, det har varit Dylannörderi och annat. Alltid bland galonsätena på Vinylbaren. Närvarokontroll men inga terminsavgifter.

Men Amore är något mycket speciellt, en gammal hamnlokal. Jag gillar som bekant garageklubbar och postindustriella konsertlokaler. Och ikväll jag kommer oväntat in till vad som måste vara Malmös mest underskattade klubbpärla just nu, ”Instead of home”. Och som med alla bra garageklubbar heter det att ”vi kör till huset rivs”.

Men först leds vi in till en privat studio. Ser ut som en blandning mellan fin de siècle-boudoir och sextiotals-TV-studio. Fyra raders brant bioläktare med brunplyschklädda fåtöljer. Enhörningshorn. Visdomsord över väggarna (”It’s not betraying your grief when you’re having fun”). Gigantiska pukor, draperier och stjärnformade lyktor. Blyinfattade fönster. Frikyrkochimes, en waterphone och en persefon! Det speciella med Malmös studior är att de har en massa roliga instrument, får vi veta, eftersom de till skillnad från på många andra ställen ägs och drivs av musiker.

Tore Johansson, studiomannen själv, producent åt bl.a. Cardigans och Anouk, ska hålla terminens sista föreläsning och han har två bandmedlemmar ur Instead of Gospel med sig. Han berättar… med en sång, med flera sånger, om livet och pratar lite om studion och allt… vi sitter tysta här, under andakt. Jag tänker på Alan Price i O Lucky Man! Det varar ända till sista låten, grabbarna sjunger, unisont ”Saved by the bell, see you in hell”. De gillar det sakrala.

Allt detta one-night-and-one-night-only, men sen går vi ut i huvudrummet, lika högt i tak och fullt av secondhandsoffor. Varje tisdag samlas här musiker och andra älskare. Jag tar ett glas gott, billigt vin och en perverst prisvärd tapastallrik, går upp och slår mig ner högst upp i hörnet. Snackar lite med Daniel som är där med Space Between. (De är nog de enda som inte hummar med i ”Gläns över sjö och strand”, när Tore äskar allsång och hyllar vår svenska sakrala musikskatt.)

Vid soffgruppen brevid samlas det snart hemlösa Institutets ledning, lutar sig framåt över laptops och levande ljus, kanske planerar de den dystopiska avslutningsfesten i Rum 101. Nere mitt framför scen Tore och hans gäster, det är truckerkeps och skägg, det är Sveriges bäste musikjournalist och trots att det känns som jag har nämnt de flesta så måste det vara så att… alla är här.

Och så kvällens band, The Clown, anfört av Henrik Andersson (Ray Wonder, Hank, Komeda) ! Teatral singer-songwriter-ensembel, med böjande melodiös sjuttiotalsdoft som hos husbandet, jag vet inte vad jag ska kalla det men det är konfetti och såpbubblor och dragspel och cello och lille Ruben med maracas och reminiscenser från ett för mig närmast subliminalt indienittiotal. Jag är hänförd. Och blir med tiden tämligen däst av den mycket generösa mängd rostbiff, lax, skinka, oliver, bröd, getost och mozzarella som jag fick för 35 pix! Sannerligen ett mirakel.

Så, smyg er till Amore, mina vänner! Nästa tisdag är det stor säsongsavslutning, och redan på lördag klockan 23 är det stor stödfest för Musikhjälpen, där tretton Malmöklubbar slår sina påsar ihop. Vi ses där!

Andra bloggar om: kultur, musik, konsert, klubb, indie, malmö, amore, the clown, tore johansson