Kalmar, lördag
Hemma i Kalmar igen, det är glöggfest hos föräldrarna. Jag blickar in på de bågnande bokhyllorna i min fars skumt upplysta arbetsrum och tänker att det är inte så konstigt att jag blivit som jag blivit. Det här biblioteket gör sig alltid som bäst i adventstid, det är nu någorlunda städat och endast den klädsamma delen av bohemeriet framträder. Vid första glöggfesten liknade min konfirmationspräst entusiastiskt, och så entusiastiskt som bara han kan, rummet vid en judisk pantlånares.
Tyvärr kommer det inte lika mycket folk som det brukar. Inte prästen, inte konstnärsparen eller landsantikvarien och med hustru. Inte min long-lost litterära väninna. Men jag gillar de bosniska läkarna och i år finns också en polsk kollega till min mor på plats. Jag drar min standardfras ”Tylko potem piwie dobrze rozumiem i mówię po polsku”, sen övergår vi till svenska. ”Cześć” säger de senare och går, ”Cześć, miło mi” säger jag.
Men, hr. f.d. riksdagsledamoten är där, och han ger hopp om att pol. chefredaktören och medicine doktorn överläkaren emeritus ska anlända direkt från en ordenssammankomst, iförda frack. Det där blir för mycket för mig och portarna öppnas till den bok jag läser, Golem av Gustav Meyrink, och krogen Loisitschek…
Det är en drömskt gotisk men psykologiskt modern berättelse som utspelar sig i Josefov, ghettot i Prag. Bland dövstumma halvvuxna pojkar, frackklädda adelsmän, blinda harpspelare, hermafroditer, kabbalister och dockmakare rör sig berättaren, som inte kan minnas sin barndom och hemsökts av en… golem och gör en allt mer chockerande upptäktsfärd mot sanningen om jaget… Jag har bara kommit till sidan 102 av 366, och börjar ana den storartade twisten, men säg inget. Jag tänker på Singer, på Hesses stäppvarg och Demian, Dostojevskis dubbelgångare, och Poe förstås… Jag säger: Läs detta istället för Safran Foer!
Jag har fått tag i en översättning från 1916, där översättaren Ernst Klein förklarar judiska termer och antisemitiska skällsord (”Hep, hep är ett antisemitiskt uttryck. Under den starka judefientliga rörelsen i Österrike och Tyskland på 80-talet ropades det, så fort en jude visade sig på vissa lokaler.”, s. 80) Det ger också lite komplettering till det hejdlösa exotiserandet av den judiska miljön, skrönorna och idéerna. Som jag ändå mer än gärna slukar, i linje med resonemanget i länken ovan.
Ack ja, glöggfesten slutar tidigt. Nästan alla har gått hem när den ärevördige gynekologen med den lagerprydda kragen skrider in i biblioteket.
Det måste skrivas fler samtidsromaner som utspelar sig i svensk småstadsborgerlighet! Minns ömt mina föräldrars småborgerliga umgängeskrets: herr parapsykologen som höll fantastiska maskerader och blandade indiska drogsvampar i Mulligatawnysoppan mellan spökseanserna; läroverkslektorn i historia med nazianstrukna åsikter och ett ominöst efternamn; herrfrisören som anförde blåsoktetten; den grånade valthornisten som visade sig vara en fd industrimagnat på deken; den hurtige fritidsjägaren med kontakter till kungligheter; den alkoholiserade fiskmånglaren som såg en guldfisk och sa ’ente fan trode ja en rögad sill kunne simma’; grosshandlarfruarna som tävlade om att ha nyast bil och inte tålde varandras åsyn; lärarinnan och lottachefen som begagnade skolorgeln långt in på 2000-talet; etc, etc. De lever fortfarande, nästan alla.
Men Örjan B. är död, enligt Wikipedia i alla fall. Det borde i och för sig hindra honom mindre än någon annan från att fortsätta hemsöka olika tillställningar. Jag har för mig att han ska ha träffat mig, i min tidiga barndom. Men det har jag inga minnen av.
Fantastiska historier ja: Reidar Jönsson, John Irving et al, move over…
Sen har jag fått veta det ska heta ”po piwie” (efter [att ha druckit] öl”, eller ”på öl”, jfr sv. ”på fastande mage”), men det var ju före öl, därav felet alltså. Jag har för mig att redan damen på Stekare mot FRA-festen tipsade mig om det.