Det är pensionsutbetalningsdag. En äldre man sitter och väntar på ett bankkontor i Malmö. Han hör inte så bra, har hörapparat, men vill gärna komma i samspråk med de andra som väntar. Han är född 1935, och han minns hur han cyklade ut på Rosengård 1950, det var kor och grisar, alléer, det var ju på landet då. Men ingenting är ju sig likt.

Han hör som sagt dåligt, jag uppfattar inte om det var mer problem än så, men han fick långt senare plats på Samhall. De hittade inte något bättre till honom. Han var kvar där till pensionen. Där var någon, säger han, som inte kan ha varit mer än trettio, helt oduglig, från Afghanistan. Samhall skulle ju vara en skyddad verkstad, och så tar de in såna att konkurrera. Efter kriget kom det ju polacker, men det var riktiga flyktingar som kom från koncentrationslägren, inte banditer från Iran-Irak. Mannen får medhummande från en något yngre herre brevid, som snart reser sig för att gå att ringa. En lite äldre dam pratar glatt om pojkgäng som på trettiotalet krigade mot varandra från taken på Värnhem. Sedan får hon gå fram och ta emot pensionen. Hon kan ju använda bankomaten, men det är liksom så mysigt på det här kontoret. De är vänliga. Mannen pratar istället med en medelålders mörkhårig kvinna, som svarar tyst och lite undvikande, och viker upp dagens Metro, med rubriken ”Ungdomar satte Rosengård i brand”. Men han tar upp tråden igen och konverserar i all vänlighet. ”Du är inte från Sverige från början va?”

Jag står brevid och lyssnar. Jag får vänta tjugo nummer på min tur. Lite senare talar jag med en bekant. Han har flyttat till Sverige, frivilligt, för att skapa sig ett bättre liv, och jobbat hårt, hårt och han sliter fortfarande. Han har inte hört talas om vad som händer i Rosengård, han kan inte läsa den svenska tidingen så bra men ser bilden på de brinnande bilarna. Jag inser snart att vi har väldigt olika ingång till det här. Jag ser de politiska misslyckandena, tragiken i hur situationen har förutsetts länge men inte förhindras. Hur politiker, med stöd av forskare, tjänstemän, sakkunniga, civilsamhället, vem som helst, borde ha kunnat ingripa. Han ser individerna, eller om man så vill: de presumtiva medborgarna. Om de inte vill ha det som i Sverige får de väl åka hem, säger han. I Sverige kan man få ett jobb om man vill, om man är beredd att jobba hårt och följa reglerna. Man kan integreras. Varför flyttar de hit, om de vill ha det som i sitt land? Man ska följa lagarna i det land man bor. Mot det sista kan inte, vill jag inte och tänker jag inte argumentera. Jag försöker ta upp politikernas, de utbildades ansvar men språket gör det svårt och vi hinner inte riktigt fortsätta.

Händelserna i Rosengård är nu riksbekanta. I Sydsvenskan kompletterar Pernilla Ouis bilden av lokalen i Rosengård. Den aktuella föreningen, skriver hon, domineras av den hårdföra, puritana och västfientliga salafi-inriktningen. Det är den som haft sin plattform där och som kommer att dominiera en eventuell ny lokal. ”Islam är ingen egenskap hos människor, utan en tro med en mängd olika värderingar och politiska idéer. Dessa kan kritiseras, utan att man för den skull är emot muslimer av främlingsfientliga skäl. Det är de muslimska ungdomarna som hamnat i kläm i det brinnande Rosengård.”

Samtidigt: Per Svensson kommenterar, också i Sydsvenskan:

”Förorten brinner”. Vilken dröm för varje romantisk medelklassrevolutionär. Det räcker med en gnista för att tända en präriebrand, har det ju sagts. Och vilken dröm för alla rasister och islamofober. Det räcker med en fyrverkeripjäs utanför en källarmoské för att skapa en varm främlingsfientlig gemenskap i insändarland.

Sverigedemokrater och ”vänsteraktivister” gör strålande business. Fakturan skickas till Rosengårdsborna.

Min fråga för dagen: Vilka är det då som länge samlat ved åt den ”varma främlingsfientiga gemenskapens” eld? Är det de extrema vänsterungdomarna, eller medelklassrevolutionärerna, som bäddar marken för sverigedemokrater och islamsk fundamentalism? Är det kanske någon annan? Kanske de där medelklassungdomarnas föräldrar, de som tydligen är så väletablerade?

Det sägs allt oftare i media, att vi med nödvändighet har Sverigedemokraterna i riksdagen efter nästa val, så är det bara. Men så är det bara om vi fortsätter att inte vilja förstå och inte vilja handla. Sverigedemokraterna kan inte förstås utan klass och status. Sverigedemokrater – de kan vara födda i Sverige eller födda utomlands och invandrade under rekordåren eller senare – vill ha, bland annat, så tolkar jag det: igenkänning, förutsägbarhet, gemenskap, rättvisa – djup kända mänskliga behov som man inte längre i Sverige kan hitta hos nationen, staten och dess institutioner, men som finns att få på den privata marknaden, innanför staket, i familjen och i bostadsrättsföreningen, för den som har.

Svenska akademiker (jag tycker det är viktigt att skriva akademiker, för medelklass är alla och ingen) har avhänt sig sitt ansvar. Samhällsengagemanget har vittrat bort. En god middag, en nytt sideboard i ädelträ, snökedjor till golfbilen eller bli-gammal-bungalow i Thailand är viktigare. Dyr whisky, det är viktigare (det är detta väskdebatten borde handlat om) och, viktigast av allt, kronan på verket, är för varje svensk: Det egna hemmet, en ståndsmässig privat och privatägd bostad.

Det nya Malmö symboliseras ju förresten av ett privat bostadshus, Turning Torso. Men det är ingen furste, arvprins, eller ens president som bor där, utan de abdikerade akademikerna. Här bor man med livskvalitet, med vinkällare och concierge. Det kanske är ett sådant svenskt boende man kan få lära sig att bo i, i en sån där boskola, en sån som nu ska inrättas i den gamla källarmoskéns lokal? Det kan jag förstå, att om man kommer från Irak, eller Oskarshamn där jag är född, kan det vara ovant med en man i hög hatt som välkomnar en när man ska kliva in i hissen.

Skämt åsido: Vi behöver en samhälle där det finns en känsla av gör din plikt – kräv din rätt. För att var och en ska kunna bli ett jämbördigt subjekt. För att inte reducera ”svaga grupper” till omyndigförklarade. Man kan prata om det i termer av arbetarmoral eller republikanska dygder men det handlar om att den enskilde har ett ansvar som medborgare och att det betonas. Men – och det ett mycket viktigt men – vi behöver också minnas och använda oss av allt vad vetenskaperna psykologi, sociologi, ekonomi, geografi et cetera et cetera faktiskt har lärt oss om människan, och som den enkla, suntförnuftsbaserade medborgarmoralen inte innehåller. Minnas att det är så enkelt och så svårt som att vi måste ta vara på vår nästa – socioekonomiskt – för att någon samhällsmoral alls ska kunna följas, och att de mystiska ”extrema grupper” till höger och vänster som regeringen nu vill kartlägga inte träder fram ur något namnlöst mörker. Vi vet vad det beror på att människor blir extremister, men vi vill inte betala priset för att förhindra det, nämligen vårt eget engagemang, våra egna surt förvärvade slantar och vår sinnesfrid. Vi vet vad som krävs, men vi förnekar det, inte för att vi tror att om vi fråntar individen det ensamma ansvaret för sitt eget liv, så reducerar det människan till en automat. Nej, vi förnekar det för vår egen sinnesfrids skull. Men vi vet alltså vad som krävs, och vad vi bör kräva att politiker, forskare, planerare och myndighetsutövare aktivt använder den här kunskapen till. Men om det ska bli någon ändring kräver det – och kräver akut – att de bildade och utbildade, de rika, de fredsvälsignade och de välvilliga tar sitt ansvar och brukar det bästa av sin förmåga.

—

Puh… där blev det härligt dostojevskianskt! Jag kände att jag inte kunde inte lämna Malmö för julen utan att skriva det här. Vänner, vi får lägga lite mer kraft på det här, mindre på mojitos, senaste remixen eller statusuppdateringen, och aldrig, aldrig bli som fyrtio- och femtiotalisterna…

—
UPPDATERING 22/12: Sydsvenskan fortsätter problematiserandet: Läs Petter Larsson idag om behovet av att tänka i strukturella banor!

Twitter

Facebook

0

Linkedin

Tumblr

0

Pinterest

0

email

Print