Jag åkte från Verona för sista gången för två veckor sedan. På tåget hem läste jag om hur den romerska arenan, liksom en rad av de andra klassiska operahusen, blivit bankrutt och nu ställts under direkt statlig förvaltning. Nedskärningar, vanstyre och uteblivna sponsorintäkter angavs som orsaker. Kris på scenen, liksom på världsarenan utanför Veronas murar.


Jag tänker som Peter Englund skriver, att finanskrisen är större än 9/11. Andra tar ut svängarna rejält och slår fast att den är mycket större än tjugotalets depression, det är i själva verket ett avgörande skede i Västerlandets undergång vi bevittnar. Det är så att man vill famla efter Spengler som en annan bisamråtta. Reuters kablar ut den franske premiärministerns konstaterande att ”världen står vid avgrundens rand”. Kan inte låta bli att tänka på gamla Bresjnev-skämtet: ”När vi nu står avgrundens rand, måste vi ta det avgörande steget framåt”. Leonid Breshnev, Lenny Bruce and Lester Bangs…



Har ju talat en del om det långa nittiotalet, men inte riktigt spottat ur mig mina tankar. Det får jag göra nu för nu känns det som att det är på väg att ta slut, till slut. Min tanke var väl helt enkelt att så mycket, i västerlandets vardagsliv, var sig overkligt likt före och efter millennieskiftet, före och efter 9/11, det bara rullade vidare. Detta vore kanske trivialt att påstå om det inte vore så att vi lägger enormt mycket möda på att beskriva och försöka förstå hur världen förändrats just efter 9/11, när vi borde titta lite längre tillbaka i tiden. Englund igen, i en parentes:

”Vad har de flesta av oss känt av Usama bin Laden? Inget. Förutom kanske förlusten av en och annan flaska med hudkräm, konfiskerad av någon flygplatskontrollant med allvarsmin.”

Visst är det många här som utesluts ur ”de flesta av oss”, och jag vill inte bortse terrorbekämpningens och övervakningssamhällets följder, eller minskade marginaler för utsatta grupper, men detta var tendenser som fanns innan och fortsatte. Susan Faludis terrordröm är ännu en backlash i raden, en fortsättning på oljekrisens machodrömmar.

OK, det får bli mina 50 ören, för nu. Annars är det nästan en egen genre nu, journalister som skriver om hur just deras bevakningsområde drabbas av finanskrisen. The Economists Edward Lucas spår förstås om Öst- och Centraleuropa, med blandade prognoser för de olika länderna.

Detta om detta, nu röstar representanthuset och ikväll dansar jag till soulmusik på Foxen. Jag håller mig mest i Malmö nu i höst. Jag har ett nytt brödjobb, jag ska servera sydstatskäk på Värnhem. Det finns tillräckligt med utrymme att skriva och göra annat också. And I feel fine.


Andra bloggar om: samhälle, politik, finanskrisen, malmö, nittiotalet