Vandrat ner för Västerlånggatans kullerstenar. Gamla stan, Kalmars gamla stad, är sådan att man borde sätta upp en skylt: Gå sakta: Idyll. Det är kvällssol och ljummet och sommaren är tillbaka efter en dag av regn och höst. I går morse vaknade jag efter oroliga drömmar med feber och tillhörande ångest. Nu ser jag till att vila lite och avstår vidare analyser.

Man skulle annars kunna säga mycket om Kalmars förändringar de senaste tio åren eller rentav bara de två senaste. I vintras satt jag i en bastu vid Långviken och diskuterade stadens utveckling, vi kom fram till att ett ställe med lång bardisk och housemusik skulle behövas. Nu finns det, på Byttan. Om det är fritt inträde före 23 så kanske jag kollar in det. Jag är trots allt smålänning.

Annars nämnde jag för Rasmus att jag av flera av varandra oberoende läsare fått höra, mest i bisatser, att det numera mest handlar om uteliv här… Jag sade att det kanske är så. ”Till skillnad från tidigare då..?”, säger Rasmus. OK. Det är väl sant. Men allt har sin tid. Och att liksom knyta samman det liv man råkar leva med Stora Frågor Som Verkligen Betyder Något är ett användbart, eller i alla fall lockande, grepp. Det är klart att man studsar till inför en blandning av politik och party, det är något som inte stämmer. Jag minns att jag tyckte det var något overkligt över Bildts och Saakasjvilis utspel om att satsa på fler diskon för fred i Kaukasus. Bildt kommentar på sin blogg att ”en kväll på diskot är bättre än en kväll med Kalashnikov” och därefter om hur statsmännen drar ut på musslor och öl. Bildt snuddar vid något i sitt svar på kritiken efteråt, att skapa mötesplatser och bara därigenom motverka de krafter som bara vill konfrontation. Men vid det tillfället kändes det kanske som för lite och för sent. Och don’t get me started: Det är nu vi ska ge en massa stipendier till unga människor i Ryssland och Kina, för att de ska komma till Europa och fraternisera med oss, under sina viktiga ungdomsår. Men regeringen vill göra det dyrare för studenter utanför EES-området att komma hit. Istället ska vi avlyssna dem…

Jag vet inte mycket om Kaukasus så jag läste tacksamt Hedvig Lohms artikel i Sydsvenskan idag, som också utgår från det personliga, ja, vi får säga privata, och som ger en bild av den komplicerade konfliktens bakgrund på ett sätt jag kan relatera till.

Så, sensommarskymningen faller över staden, snart dags att gå ut. Imorgon ska jag klippa av mig den här Richard Branson-frisyren och sedan åka ner till Malmö.