Ack, ljuva sommarmalmö… detta hann jag med innan jag kastade mig ut på järnvägen igen…
SoKo (fredag 15/8)
Kanske fick Björk och Jonathan Richman ett hemligt barn för tjugoett år sedan, som gömdes hos familjen Sokolinski i Bordeaux? SoKo sjunger med viskningar och skrik och allt däremellan och har en varitémässigt scenframträdande som kommer alldeles till sin rätt i ett cirkustält. Köerna ringlar långa utanför även efter att spelningen har börjat. SoKo har en stor publik i Malmö sedan förra årets spelning på Debaser, och lär vara ännu större i Danmark.
SoKo själv spelar omväxlande Casio-keyboard (på bl.a. ”I think I’m pregnant”), gitarr, trumset och ukulele, med kompkille. Texterna är raka om vardagens viktigheter, och det finns en innerlighet av krassa och ärliga konstateranden, som påminner mig om Britta Perssons, någon gång skört men raskt glatt, fräckt och bara… wooo, det brister ut i glädje och show. Mot slutet får allt fler gå in och sätta sig framför scenen, (till vakterna, som inte gillar detta: ”they help me to sing better”) Och kärleken ”to my scandinavian tour” i ”I will never love you more” är fortfarande ömsesidig.
Sirqus Alfon (fredag 15/8)
Efter SoKo är det dags för riktig show i nytolkad varitétradition: Sirqus Alfon med föreställningen Eurotrash, ”old-school slapstick in a new-rave context”. Fyra bandmedlemmar i neon, spandex, günthermustasch och Ulf Larsson-dreads (uppenbart för den som ser det) tar oss med till en galet uppgraderad version av det tidiga nittiotalets eurodance-epok. Den dag Discogympa bokar liveakter är detta önskebokningen framför andra… En extra absurd feature blir när vakterna omedelbart förhindrar minsta ansats till dans, vilket får större delen av publiken att stävja sina naturliga impulser. Ett par killar reser sig upp och dansar, bara för att blixtsnabbt sätta sig igen. Commedia del arte. Till extranumren blir trycket för stort, kontraorder kommer och tokdansen går till ”No Limit”, utan incidenter.
Gemensamt för de här två spelningarna är show, eller performance kanske. Det senare har de gemensamt, men inte mycket annat, med The Last Poets som jag får återkomma till, de framträdde natten därpå. Sen alltså, bort från Malmö, neråt kontinenten igen. Jag sitter nu i Villach, Österrike och samlar mig lite för ännu en hemfärd med tvättbyte.
