En ledig dag i Garda. Vandring längs strandpromenaden, en rejäl siesta. Par, par överallt par. Herr och fru Europé. Värdinnan på hotellet pratar med katten när jag kommer in efter lunchen. ”Lui capisce”, säger hon, han förstår. När han vill ha kött går han till köket, och när han vill ha mjölk går han till baren. Han har två poster. Värdinnan på hotell Miravalli talar med alla gäster, pè italienska. Och jag förstår, ungefär lika bra som katten iallafall.

Garda, byn ligger nedanför gröna berg vid sjön med samma namn, är en klassisk turistort. Den här rutten från Norden eller Tyskland ner genom alperna tog ju både medeltida studenter som skulle studera i Bologna, artonhundratalets bildningsresenärer och femtiotalets turister. Några av femtiotalets turister återvänder nu med tåg.

Jag hoppas ju att det har med tågcharter kan vara en inkörsport till tyngre tågresor, tågluff, transsibiriska, vad vet jag. Men oftare är det nog ett sätt att åka tåg igen fast man trott man var för gammal, för bekväm eller vad det nu kan vara. För andra mer ett sätt att välja bort flyget, av flygrädsla eller av etiska skäl.

Turismdebatten kan få nytt bränsle av Jenny Dielemans Välkommen till Paradiset som nu kommit ut, medan jag varit värd på tåg. Till en början blir debatten kanske inte så intressant, åtminstone inte om den blir som den förutsägbara skottväxlingen mellan DN Kultur och SvD Ledar, men det kan nog ta sig och vi ser väl ännu bara början på downshifting, inte bara av dygd och nödvändighet. Det var inte bara förkärleken till området kring norra Adria, behov av pengar till hyran samt utsikten om matpauser vid Canal Grande som fick mig att söka det här knäcket.

Nu har jag tappat räkingen på resor Malmö-Berlin-München-Verona-/Villach/-München-Berlin-Malmö, men det fortsätter ett par veckor till och således störs jag inte av den svenska sociala eller meteorologiska hösten och skjuter upp mitt i och för sig efterlängtade återinträde i Malmös sociala cirklar.