Efter fem dagar i Warszawa, och dessförinnan en helg Malmö-Gardasjön tur och retur, har jag genom en pinsam missräkning förbisett att Forex håller stängt på midsommarafton. Och att flygbussarna endast går på beställning efter sista utlandsflighten, som råkar vara min. ”Taxi kostar fyrahundra kronor”. Till slut ställer en taxichaufför, som väl undrar om han ska få betalt för att ta sig in till stan igen, upp på att köra mig till Malmö City för hundratjugo złoty, vad jag har kvar i plånboken.
Trots att den ursvenska helgen alltså lyckas lägga krokben för mig, kan jag inte säga att Sverige har varit långt borta någon gång under veckan. Jag har trängt fram mellan svenska och spanska supportrar i österrikiska kupévagnar, jag har sett EM-fotboll i ett italienskt semesterkomplex från sextiotalet, med bord för holländare, svenskar, tyskar och italienare. (Samtidigt röstade irländarna nej till Lissabonfördraget; även om jag inte tror att ett visst specifikt fördrag är det nödvändiga så noterar jag att den europeiska identiteten låter vänta på sig, för själva passionen uppstår ju när den egna landet spelar, och nåde den som skymmer bilden) Och jag har sett Sverige lämna mästerskapet över tre öl på Jadłodajnia. (Inte så mycket av det berömda klubbklustret kvar, nu är det bara två klubbar kvar på Dobra, och man har inrättat en R-Ö-K-F-R-I avdelning i garaget.)
Och jag har naturligtvis följt den dramatiska stegringen, peripetin, och upplösningen kring omröstningen om FRA-lagen. Det här kan bli en vändpunkt för många, där ett stort förtroende (i det här fallet till de personvalkryssade politikerna, regeringen eller riksdagen som helhet) sviks och en grundläggande, naiv tro på de goda svenska institutionerna återigen skakas om. Göteborg sommaren 2001 innebar, för många som såg händelserna utspela sig inför egna ögon, en knäck för tilltron till polisväsendet. Den här gången utspelar sig hela dramat i medierna – man behöver inte ha stått på barrikaderna utanför riksdagen för att ryckts med – vibrationerna finns framför datorn.
Allt är nära, allt är långt ifrån alltså – under tiden har jag spelat koskälla med en sambaorkester bland eldslukare och jonglörer i Pole Mokotowskie, kopplat av i en solstol på grässlänten utanför Kafka med Ideologins sublima objekt (Hur man nu kopplar av med den boken). Och det är ju de här möjligheterna att knyta ihop erfarenheter, att leva med i andras liv och samtidigt få med sig hela flödet hemifrån som ändå skänker hopp, hopp om att lagstiftare ska förstå att att ingjuta mod istället för rädsla, hopp om att européer ska intressera sig mer för varandra och omvärlden istället för enbart den egna täppan.
Just därför att dessa ljusa utsikter finns, för att de är så tydliga i dessa 2.0-tider, verkar det än mer obegripligt att så stora delar av den svenska riksdagen inte förstår att redan reaktionerna mot denna lag kan få långt större effekter än enbart lagen i sig. Detta ändå i en tid då politiken handlar om att känna sin målgrupp, sända ut signaler. Alliansen har, på sitt sätt, från första stund sagt som Sträng: ”Villaägarna, det är vårt folk det”. Det är svårt att skaka av sig bilden av att de Reinfeldt et consortes egentligen skissat upp som sina klienter är radhusnazisten och hans granne från Percy Tårar. Men även om Teliapappan inte har någon koll på bredbandet har ju hans barn det, det borde någon varumärkeskonsult kunna ha upplyst om.
—
Precis som för ett år sedan, precis som för ett halvår sedan, en ensam storhelg i stan för mig alltså. Och som förra sommaren ska jag tjänstgöra vid lokalradion. Vi ses i Eskilstuna!
Andra bloggar om: politik, fra, lissabonfördraget, eu, alliansen, fotbolls-em, midsommarafton, warszawa, malmö
