I Lund, på väg till Kalmar över resten av veckan, för att skriva i lugn och ro och, ja, leva billigt. I Lund är allt sig märkligt sig likt och ändå alltid förändrat, alltid. Plus ça change och allt det där.
På Conditori Lundagård beställer man inte längre kaffet av servitriserna, det går bra att göra vid disken. Jag slår mig ner vid ett bord, med en semla, under Broman och Erlander. I dagens Sydsvenskan berättar tre av medlemmarna i Varanteatern om den nya showen Svenskt Tenn som ikväll går upp på Inkonst i Malmö. Anders Andersson säger: ”Nu är vi själva på väg att bli gubbar, från att ha varit härligt unga och rebelliska. […] Vi har alla barn och familj, är runt 35 år och har formats in i den svenska mansrollen. Inget fel med det, men det tvingar en att tänka igenom det man gör.”
Och mitt vid grannbordet sitter en gammal varanmedlem, eller har jag fel… han är otäckt lik iallafall, nåväl, numera ingenjör kanske, och samtalar med någon företrädare för akademin, om att gå in och ta någon tjänst föreställer jag mig. Den privata sektorn är lukrativ men akademin har status. Man diskuterar BTH och doktorandfabriker.
Var det inte här på samma kafé där Andres Lokko för några år sedan slog ner på lundahumorn och sa något som: ”Jag tror inte de gör en Fyra nyanser av brunt om tio år”?
Det blir nästan övertydligt här: Lund är en period i en människas liv, Stockholm (eller var man nu är uppvuxen eller graviterar mot) är för evigt, på allvar. Men jag tror ju inte på sånt och jag gillar ju undantaget. Som kanske egentligen är det normala. Min sista tid i Lund sjöng jag i kör med riktiga medelålders lundabor utan direkt koppling till universitetet, de bodde i kollektiv med stort stekbord, de åkte till Indien och Österlen. Och det var inte bara en fas. För mig kändes aldrig Lund riktigt på riktigt, det bara rullade på märkligt länge, mot sitt slut. Men verkligheten kunde lika gärna ha börjat här.
Andra bloggar om: kultur, humor, Lund, Varanteatern
