Vi vänder och går ut. Till de första tonerna av ”Young love”. Det var fullt. Satt innan och hetsade lågmält de andra i discogympa-Joannas NoSo-flat, vi måste nog vara där, det kommer att bli fullt. Och visst är det så, den kanske helt legendariska Moto Boy-spelningen glider oss ur händerna. Med tanke på Le Sport och Gentle Touch på samma bolag så.

Men, men, det är så mycket legendarer här i stan, och legender är ju bäst när man gör dem själv. Jag träffar på Dyngan-Gustav utanför och han hänger på till Debaser. Där är det gemytligt lite folk. Via en kommentar på Gustavs Jaiku-flöde får jag en hälsning från Tomas Wennström också. IT. Efter ett tag vill mina vänner sträcka på benen, vi går och landar sen på Metro i det kulörta ljuset. Jag slår mig ner faktiskt vid samma bord där jag för nästan exakt ett år sedan mötte Stina och Imma, (de där performancekonstnärerna alltså) och jag har samma tunga Hoegaarden-glas att hantera, men inte så tunga saker på hjärtat. Nu som då sitter vi där tills de stänger, Joanna vill bugga och vi får försöka till till ”How Great Thou Art” med Elvis.

Det är ju torsdag och valen inte överväldigande, det blir Bodoni, detta gritty hak som jag inte kan hylla nog. Ikväll dancehall. Tappar alla begrepp om tiden, men denna gången utan hjälp av Fernet eller Jäger, bara öl. På efterfesten sedan lämnar jag mina kvinnliga vänner och traskar vad som visar sig vara något kvarter hemåt.

—
Det var igår alltså. Så långt det yttre. Jag har några korsläsningsprojekt på gång, och så får jag fortfarande dessa ärliga samtal, brev, de verligen bryter ny mark för mig. Sitter nersjunken nu i den röda plyschsoffan och med mitt ryska te och mina 7Eleven-cookies och hör vinden vina över takplåtarna och känner att det här är ett nytt år. Och så har jag bokat en biljett…. och jag har inte fattat det än. The Grand Détour is afoot, stay tuned.

Andra bloggar om: musik, klubb, Malmö, Moto boy

Twitter

Facebook

0

Linkedin

Tumblr

0

Pinterest

0

email

Print