Haglet över Simrishamnsgatans takåsar har upphört, för några timmar sedan, små drivor ligger kvar i takpannedalarna, i de två nedersta raderna. Det klarnar upp.
Igår kväll, medan mina vänner laddade upp inför festen där man skulle få gratisbiljetter till kvällens stora dansbegivenhet, (kanske skulle det bli en åt mig också, men jag kände på mig att så inte skulle bli fallet) gick jag på vernissage istället.
Vandrade upp för en ovanligt vindpinad Nobelväg, tog först en liten genväg genom kvarteren runt Karlskronaplan, passerade korsningen med Amiralsgatan, passerade S:t Pauli kyrkogård. Kom fram till nr 125, där oansenliga skyltar annonserade vernissager.
Sofie Josefsson, ”Madrasser”, 9-18 november. Cirkulationscentralen.
Måleri. Högfrekvent flimrande lysrör lyser upp utställningsrummet, svårt att fokusera blicken. Optiska illusioner gör madrassernas ränder rörliga. Linjerna verkar formats av människan (djuret, tinget, vad vet jag) som legat där. Lanskapslinjerna är både matematiska kurvor och lämningar av subjekt. Konstnären förhåller sig till modernismens principer för bildbyggande, läser jag, och mina associationer går till madrasser i spartanska vitbelysta lägenheter, där modernismens skapande subjekt verkat och älskat.
Bettina Fürstenberg, ”Turning Point”, 9-18 november. Wuthering Heights.
Dokumentär videoinstallation. Två projektioner visar Orr, israelisk officer, och Suleiman, palestinsk frihetskämpe, båda från Combatants for Peace, som i fem dagar bodde tillsammans i konstnärens vardagsrum i Köpenhamn.
Huvudfilmen, som koncentreras på intervjuer och samtal, kompletteras med en ljudlös andra filmprojektion, delvis fångad av ett draperi tvärs genom rummet. Där skildras vardagen, det tysta, repetativa. Veckan på två plan, i två olika hastigheter.
Bakom utställingsrummet sitter konstnären och hennes mamma, värdinnan för kvällen, och bjuder på osyrat bröd, kalkonkorv och arabisk konfekt. Vi börjar prata. Igenkänningsdetaljerna i filmerna visar så tydligt på det starka i att dessa kombatanter möts. Spagettikoket, de prickiga påslakanen. Det finns alltid en vardag, och det finns alltid detta för oss så främmande att just dessa två, varit där ute och varit beredda på att döda varandra.
Jag kommer att tänka på Aktuellts skylt ”Kan det hända i Sverige?” till inslaget kvällen innan om den finska skolskjutningen. Hur kan man överhuvud taget behöva ha en sådan vinkel 2007? Hur många mord, eller vad annat, ska ske innan vi förstår att Sverige är en del av verkligheten? Har man redan glömt alla manifestationer, var de helt förgäves? Vem minns reportagets expertutlåtanden den här gången?
Det är inte bara vi som pratar om Sverige som om det vore ett sagoland. Jag tipsar under samtalet om Jericho’s Echo, där punkarna undrar vad de har att protestera mot i Sverige.
—
Utställningarna visas vissa dagar, för detaljer, följ länkarna vid gallerinamnen.
—
Andra bloggar om: konst, vernissage, Malmö, kristallnatten, skolmassaker, Sverige, mellanösternkonflikten, madrasser
Även på intressant.se
