Första kvällen på Hikers Hostel i Veliko Tarnovo: Stillsamma samtal på altanen. Detta är vår motsvarighet till pensionatslivet, förkrigstidens europeiska semesterliv. Här kunde Hercule Poirot konverserat men det är en communications-student, webbkille, från Utrecht som lagt upp en playlist med Global Communication. Aftonens svalka lägger sig över trädgårdsterasserna, bakom plommonträdet en mycket imposant vy över Tsarevets, borgen på berget mitt i klyftan, det medeltida bulgariska rikets politiska och religiösa maktcentrum.
Andra kvällen är det mer medeltida värdshus och eldvatten. Här träffas en bretagnare, en engelsman, fyra slovener, spanjorer, en italienare, en kille fran Ontario och värden Darko från Makedonien, och så några skåningar… ”Veberöd, det är en liten…” Ja, jag känner till. Har i mitten av resan något av travelling blues, kommer dröja innan jag når de stora städerna i norr, nu är det landsväg och damm, hett. I Sofia (ok, ett tips: Apartment, paradvåning nu mycket hemtrevlig loungeklubb) skiljdes vägarna åt, Zeleno hem igen, jag åker vidare österut ensam, efter en tur till bergshotell och vandringar med bulgariska värdar.
Vidare till Shabla, lugn strand, delfinerna hoppar i skymningen… men kort etapp norrut efter en natt, får gå de sista åtta kilometrarna till rumänska gränsen längs alléer och enorma solrosfält, havet till höger. Vama Veche, gränspost och hippieby, ”We come here every year, more or less, nobody judges you” men ”It was better maybe ten years ago”. Nu sprider sig klubbar längs stranden, slår mig ner på första bästa och hör som från ett ledmotiv Promoe… Louisa och Alex, från Braşov, slår vad om min nationalitet, båda har fel. Mer av festival än hippies nu, tälten dominerar i ändarna av stranden, upp västerut mot stora landsvägen mer av bungalows, villor, lägenhetshus i stilblandningen Christiania-Bo 01.
Längtar efter att lägga kilometer under fötterna, hjulen blir det, uppåt, norrut, mot Odessa…
