Ibland, när man är utomlands när det är som bäst, vackrast, roligast i Sverige, kommer man på sig själv med att inte bara sakna människor. Det finns saker som pockar på att bli undersökta en gång till, också i det förkättrade hemlandet. I stan eller på landet. Ack, att än en gång få fotvandra till Blentarp, ta in på pizzerian med den nära nog kompletta samlingen Cher-skivor på väggen! Och denna gång tåga vidare ända till St. Olof! Till och med Stockholms klubbliv får sig ett romantiskt skimmer när man läser sådant här.
Tråkigt att missa alla reggaefestivaler, särskilt Öland Roots på den gamla dansbanan… Då är det bara att ladda ner Mr Gillis mixtape med hela den svenska reggaegräddan, och dansa hela vägen till Czarny Lew. Missa inte heller akademiledamöternas solosinglar.
Det blir inga skånska hagar, ingen öländsk dansbana eller någon stockholmsnatt. Inte denna sommar. Söderut, österut går färden, så småningom. Och vad är väl SoFo – mot SloCro?
Jag hade planerat att fortsätta förbi Blentarp i sommar, men ödet ville annorlunda. Nästa år i Jerusalem, om bara Olmert och Hizbollah håller sig i skinnet!
Ja, landet ligger där och väntar på att vandras… Jag har också tänkt på Jerusalem. Det verkar som en fåfäng önskan att det som åtminstone i vissa optimisters ögon liknande hopp, efter Osloavtalet, ska komma tillbaka. Nå, om att resa där: jag hittade denna blogg (med Lundaanknytning).
Mycket Märta Myrstener här nuförtiden. Kanske för att hon är 80-talisternas Andres Lokko och skriver förbaskat roligt och bra?
/
mondo cane.
Det senare! Och för att hon är gammal Batyskafare.