Första riktigt varma sommardagen. Equality days. Utanför Sejmen råder förväntan, det är min första prideparad. Eller – det är ju inte LGBT Pride längre – utan Equality, Równości. Känns här i Warszawa som en angelägenhet för mig. Biedron, de andra arrangörerna och de tillresta parlamentarikerna klättrar upp på lastbilen, flaggan ligger klar. Och poliserna finns på plats för att skydda tåget den här gången. Så runt halv två igång. Europa = Tolerancja står det på funktionärernas tröjor men alla ser ju olika ut, många utlänningar, tyskar har slutit upp, och så straighta vänner, ”I’m here every year, I’m not gay, but it’s important.” Regnbågsflaggan, täcker hela gatan, böljar och jag kan inte låta bli att undra om också denna är en bättre symbol för Europa än den blåa med stjärnor (Varför har man inte gjort som amerikanarna och fyllt på med stjärnor när fler stater anslutit?). Längs vägen är det mest glada miner, tanter vinkar från fönstren. Andra ser mer avvaktande ut i sina bussar och spårvagnar. Men motdemonstranterna är mycket få. Stoppa pedofilerna, står det. Sådan är retoriken. Alla bögar är pedofiler. Det är en hemsk fördom, men jag tror att den paradoxalt nog kommer att vändas mot sig själv när folk personligen lär känna homosexuella. Katolska traditionsargument kanske här på sikt är lättare att övervinna än de amerikanska bibelargumenten, som inte lär försvinna.
Kvällen, lika het: På Jadłodajnia är det jiddisco, det blev precis så bra som det lät. Inbokat i kalendern för länge sedan. Klezmer och israelisk disco (både Hava nagila och Dana International spelas både en och två och tre gånger) Nonchalant DJ med desktop och turkiska flaggan på tröjan. Kvällen verkar ha annordnats för jiggers, jiggahs eller vad det kan heta, (goj-humanister som gillar klezmer och romantiserar azkenaser) men arrangörerna från den judiska församligen har kul de med. Jag lär mig dansa till låtarna på min gamla Tummel-platta, sen blir det improviserat. Uppkavlade ärmar, klackarna i golvet, armarna ut. Jag är en Balkan-Travolta. Och romantiserar ohejdat skönheter med flödande lockigt hår, breda leenden och mörka ögon… Men stället slår igen som vanligt alldeles för tidigt, får släntra över till Czarny. Alla är där, som det heter. Vi kommer aldrig iväg till M25. Somnar i soffan men vaknar till sista nattbussen.
Jag är optimist. Bögar och judar är vanligt folk i Warszawa idag. Vågar komma ut. Jag vill inte förringa de glåpord och hot som människor får utstå. Giertych och kompani må sitta i regeringen ett tag till. Men det som var förbjudet att tala om under kommunismen kan nu äntligen tas tag i, och det går ändå fort, på sjutton år har man kommit långt.
