Jag är plötsligt i Holland. Vi räknar på det och kan ändå inte minnas när jag var här sist. Det måste ha varit över tio år sen, ändå.
Nu sitter vi här och lyssnar på samma stereo som då i gymnasiet, i Kalmar, fick spela Rolling Stones (det var innan vi blev samtida, Oasis bara brölade, TG ville nog intoducera Suede men det tog tid). Nå, vi drack kaffe då och lyssnade på Stones och Lundell och diskuterade teaterintriger.
Nu är det kaffe igen och en stor Chouffe hälls upp.
Det är förmodligen ett bra tecken att vara helt utslagen efter ett rejält pass indiegympa. Terminens uppvisningslåt har fått en lite utvidgad koreografi, och möjligen kan det bli en låt till. Ändå bara fyra veckor kvar till uppvisning. Jag säger inget ännu om vad man kan vänta sig, men det är som vanligt något helt nytt. Och till en ny låt, inte som den här svängiga biten jag övade in min speciella mumiedans till.
En lång vandring förbi asfalt och körsbärsblom blev längre när eftermiddagssolen blev kvällssol.
Kontrapunkt har börjat hålla öppet sitt Kontrakök fem dagar i veckan (gå dit och ät för en valfri summa) och vandringen därifrån blev en historisk exposé över idéer värdiga att bli kvartersnamn.
Kampen, Dristigheten, Modet och Manligheten. Och så Friheten, Jämlikheten och Broderskapet.
Stanislavskij eller Brecht, ja. Det finns plats för många olika teatertolkningar på Scenkonstbiennalen, i vår i Malmö.
I dag har lösa biljetter släppts till föreställningarna, och de sägs gå åt fort. Gästspelen innebär en ny chans att se många hyllade uppsättningar från de senaste åren.
Efter en snabb koll vill jag inte missa Robert Fux i paradrollen som Herbert Tingsten i Ansvaret är vårt, och jag rekommenderar också å det starkaste Vår klass, Tadeusz Słobodzianeks mycket drabbande uppgörelse med den så länge förtigna historien om katolska polackers pogrom mot sina judiska grannar under andra världskriget.
Teater InterAkt gör community-teater av bra och angeläget slag. Jag såg den allvarliga men också hoppfulla No Border Musical, där både manusarbete och scenframträdande gjordes av aktivister varav en del ensamkommande flyktingungdomar. I den nu aktuella Malmökoden – Instruktionsbok till parallellsamhället deltar också personer med egen erfarenhet av att leva utan papper i Malmö.
Ett sista tips, samtidigt men vad jag förstår typiskt nog utanför själva biennalen: Den stora mastodontuppsättningen av Institutets och Nya Rampens hela Trilogi under konstnärlig ledning av Markus Öhrn. Alla delarna är nya för mig, men jag minns Operation Cykelhjälm, och givetvis The Rise And Fall Of The Roman Empire. I alla fall: där har ni något att gå och se.
Jag har just kommit hem från påskfirande med släkt och familj, i Småland. Högtider passerar ibland så självklara, och blir andra gånger anledning att fundera på kultur man bär med sig och sådan man möter, på händelser ”tjocka av mening”.
Ibland får jag i uppdrag att skriva om seder och bruk, och inför förra årets annandag påsk skrev jag om en polsk tradition, Śmigus-Dyngus, som är rätt väl anpassad till nuet men också har en intressant historia i bondesamhället. Och jag vet åtminstone en bekant som fick skaffa en ny mobiltelefon efter en påskutflykt.
Jag skrev häromdagen om dagboksläsandets insikter. En dagbok jag blir mer nyfiken på är Sara Lidmans, som Elin emellanåt tar upp intressanta punkter från. Som den här: ”Men hur ska jag få ihop den här texten – som nästan bara lever på mitt raseri mot andra texter”?
Det problemet har jag själv tänkt på: om hur att orättfärdigt fördöma någon orättfärdig fortfarande är orättfärdigt. Målet är att pressa sin egen rättmätighet över en viss gräns, där den fortfarande har kvar något litet darr av rörelse men mest av allt bara är torrt och kallt sant. Det är då modet och sanningen som berör, och inte någon frustande vrede som lockar.
Andra dagböcker och brevväxlingar, i små doser och ibland via sekundärkällor, får man del av i Florian Illies 1913: Århundradets sommar. Det är en bok som som sagt liknar flera andra om Mellaneuropa och om epoken, men det kan få vara så. Jag litar inte heller på att allt är hundra procent korrekt – Theodore Roosevelt var aldrig med i Teheran som det hävdas, till exempel, men det är nöjesläsning som bjuder in att titta närmare på vad det nu är man fastnar för mer än det andra.
Gnistrande kallt i natten. Månen speglar sig i Kalmarsund. Staden är förtätad men stjärnhimlen är kvar och lägenheternas gestalter är lika de gamla.
Av någon anledning började jag och mina kompisar lyssna mycket på både Björn Afzelius och Mikael Wiehe under gymnasietiden. Lite underligt, för det låg så att säga helt fel i tiden. Samtidigt gjorde det kanske saken lättare: Det var en annan generation, som vi kunde tolka som vi ville. En annan tids musik och en annan tids politik. Låtarna passade bra att sjunga med olika grad av ironi, men: med den sortens ironi som erkänner och vet att det finns något där bakom. Det kanske passar bra i den åldern, att hantera åsikter och positioner på det sättet: ”På låtsas och på riktigt”.
Mikael Wiehe kunde man le åt på grund av hans uppblåsthet, självgodhet. Afzelius var också högstämd men på ett helt annat sätt. Den som skrattade åt honom för mycket, riskerade att bli en av just de självgoda. Han var en plågad själ, orolig. Han var den större konstnären av dem, men inte lyckad som människa, det förstod man. Rättare: Han gjorde tydligt för unga människor som lyssnade på honom, att så vill man faktiskt inte leva om man kan slippa. Det fanns ingen Jim Morrison-romantik där, inte ens något av Lundells sommarnattsliga Dylan-besvärjande.
Vissa beundrar man för att de kapabelt klarar av livet och tar sig fram. Andra lyssnar man på för att de gör alla misstag som finns och berättar om det. Och Afzelius var totalt oironisk, och då inte bara om politiken utan också och kanske framförallt om de mest privata misslyckandena och om saknad och ångest.
Vid ett ytligt påseende var det framförallt politiken man behövde fundera på, förstås. Sjuttiotalet och åttiotalet hade båda kommit och gått och omgivningen var en annan. De där alla låtarna om de misslyckade erfarenheterna med kvinnorna, alla kraschade relationer, det var något att mer sätta inom parentes. Det var inget jag ville identifiera mig med. Som ”Fröken Julie”. Den gick inte att ta på allvar. Eller ändå: Allt går att ta på allvar, om man accepterar premissen, bejakar, för en stund. Det lärde jag mig när vi samtidigt höll på med amatörteater.
Vi hade definitivt mer Stanislavskij än Brecht som förebild där: Man skulle förstå och leva sig in i sin rollperson. När det kom en regissör som sa ”det är inte så viktigt, varför han gör det, han bara gör det”, så var det som att det inte var kul längre. Vi kom från rollspelsvärlden och ville inte vara med som några figuranter, vi skulle ju uppleva något. Jag minns att när rollerna hade fördelats (och vissa kraftigt strukits ner) i Romeo och Juliet så gick vi iväg och skojade om bildandet av en ”skådespelarsovjet mot strykningar i originalmanus”. Förstås.
Det var en tid och en ålder då mycket var på låtsas och mycket samtidigt var på riktigt, och jag försöker minnas det när jag blickar ut över twitterflödena i dag. Bara några år senare hade jag mycket svårt för en hel del av Doktor Kosmos-grejen, även om musiken var svängig. Nittiotalet var slut och jag hade inget till övers för ironi längre, allra minst halvironi, men det är en annan historia.
Nu är det länge sen jag lyssnat på Björn Afzelius, förutom någon gång på en kräftskiva i Blekinges inre till exempel, så filmen sätter igång alla de här tankarna. Historien om Afzelius är i stort sett känd sen gammalt, den berättade vi för varandra redan då. Men filmen går verkligen djupare in i personen och familjebakgrunden än vad jag trott, samtidigt som den låter det vara fullkomligt självklart att den gör det. För visst är det. Och det är den där nakenheten i texterna som jag tror var något väldigt sällsynt och unikt. Något vi hade stor användning av då. Och det kan vara värt att fundera på igen.
Magnus Gerttens och Stefan Bergs dokumentär ”Tusen bitar – En film om Björn Afzelius” finns på SVT Play t.o.m. 30 september.
”The sharing economy” förvandlar fler och fler aktiviteter till arbete. Ofta helt utan trygghet och anständiga villkor.
Kanske har du sett det gamla skolfotot på Steven, en vanlig amerikan som har svårt att förstå vad dagens ungdomar klagar över? ”Old Economy Steven” finns i massvis av varianter: ”Du kan väl ringa och se om de inte har några jobb”, frågar en Steven, som själv haft samma jobb sen 1982. ”Fackföreningarna förstör det här landet”, säger en annan Steven, och syftar kanske på lärarstrejker – samtidigt som han själv försörjde fru och fyra barn på en lärarlön. Då, på 1900-talet. I den gamla ekonomin.
Den recession som följde på de stora bostads- och finansbubblorna 2007–2008 är USA:s djupaste kris sedan den stora depressionen på 1930-talet, och arbetslösheten i landet fördubblades på bara ett par år. Även om arbetslösheten har minskat igen sedan dess, så är det en annan slags jobb som har ersatt de gamla. Ytterst få av de stabila medelinkomstjobben har kommit tillbaka. I stället är det en stor majoritet flexibla låglönejobb som tillkommit – och ett fåtal i de översta inkomstskikten.
Att försöka klara sig i krisen handlar därför om att vända på alla stenar. Om det inte går att få tag på något gammaldags jobb, kan du leta efter outnyttjade tillgångar, att sälja på nätets nya marknadsplatser. Har du en bil så kan du ladda ner en app och tjäna lite extra pengar som taxichaufför genom tjänsterna Uber och Lyft. Har du en ledig stund någon gång på dagen, så kan du springa ärenden med TaskRabbit-appen. Det blir inga säkra jobb: några dåliga kundrecensioner i appen kan få dig ”deaktiverad”, men möjligheten till mikroinkomster finns. Du uppmuntras att se på det som tillfälliga påhugg, små sidoinkomster – i väntan på något riktigt, eller vid sidan av ett kall som inte bär sig.
Men själva arbetet skiljer sig inte mycket mellan Uber-föraren och den taxichaufför han håller på att konkurrera ut. Skillnaden är villkoren: Du är ingen riktig arbetare, du bara ”delar med dig” av din extratid, eller vilka resurser du nu har. Det tomma sätet i din bil, din håltimme, det extra rummet i lägenheten som du snart inte har råd att bo i, allt kan bli underutnyttjade marknadsvaror som går att sälja. Uber och de andra företagen räknas inte heller som arbetsgivare i lagens mening – de är plattformar, där ”mikroentreprenörer” matchas med kunder.
Den nya ekonomin påverkar inte bara dem som saknar jobb – villkoren har ändrats långt upp i medelklassen. Billiga lösningar tilltalar dem som inte kan betala för sig på samma sätt som sina föräldrar. Har du inte råd att bo på hotell, eller åka taxi, så finns det en app för det. Och i stället för att äga vad dina föräldrar ägde, så kan du med lite fixande och trixande låna, byta eller hyra i stället. Den nya ekonomin öppnar nya marknader, skapar nya normer och sänker priser, så att du ska kunna leva något så när det liv du hoppades på, trots att du får höra att dina föräldrar ”levt över sina tillgångar”.
Men varför detta att ”dela med sig”? Att företag som Uber blivit kända under termen ”the sharing economy” (delandets ekonomi), kan verka svårbegripligt. Men det beror på att idéerna om att dela på resurser och låta den nya tekniken bidra till att organisera samhället, inte kom upp som svar på någon ekonomisk kris. Idéerna föregår krisen och har sin grund i nittiotalets teknikoptimism. Att leva med färre ägodelar och lättare ekologiskt fotavtryck skulle bli en väg bort från materialism och prylöverflöd. Från den här tiden stammar också bilden av internet som något gott i sig, en global by eller gemenskap, och den bilden har präglat en hel generation. Många tackar i dag internet och sociala medier för sina vänner, sin partner, ja, kanske allt de lärt sig – på ett sätt som de inte tackar annan infrastruktur eller andra sociala rum, som också gör det möjligt att träffa fler. Järnväg, folkskola och idrottsföreningar må ha varit bra, men internet är vår generations tröst.
Och visst stämmer det att internet, precis som den anonyma storstaden, har betytt enormt mycket för att möjligheterna sig hitta sin plats i tillvaron, inte minst för hbtq-personer. Viljan att bygga bort ensamhet i ett samhälle där fler och fler lever ensamma och flyttar oftare, kommer också ur djupt kända behov. Men internet har också förändrats med tiden. Nu består det till stor del av de stora kommersiella plattformar där våra utbyten allt oftare äger rum.
På vår bild av internet, byggs en bild av den nya ekonomin. Föreläsaren och författaren Rachel Botsman, som populariserat begreppet, definierar den ”kollaborativa ekonomin” som en ekonomi byggd på en distribuerat nätverk av sammanlänkade individer och grupper, istället för gamla institutioner.
I denna kollaborativa ekonomi ingår konsumtion, lärande, finansiering och produktion. Botsman nämner fyra drivkrafter bakom den kollaborativa ekonomins tillväxt: Tekniska innovationer, nya värderingar i den digitala tidsåldern, ekonomiska realiteter och miljökrav. Men det märkliga här är att de ekonomiska realiteterna inte handlar om den kris som får Uber-hjulen att rulla – utan vaga formuleringar om att vi behöver ”mäta tillväxt på ett nytt sätt”.
Botsman använder också en väldigt bred uppräkningsdefintion: ett stort urval nya internetfenomen som utmanar gamla institutioner räknar hon som kollaborativa. Hon kallar till exempel de gratis distanskurser som erbjuds av etablerade lärosäten i samarbete med nya aktörer för ”collaborative learning” – trots att lärarna och studenterna ofta har mindre kontakt än tidigare.
Tjänsten TaskRabbit räknas in i vad Botsman kallar ”collaborative lifestyle” – trots att kunden inte lär ha något direkt samarbete med den springsjas som kan hyras, när det inte finns några vänliga grannar att fråga om de kan köpa mjölk på vägen hem.
Ytterligare en känslig punkt som Botsman ger en positiv innebörd, är att deltagaren i den kollaborativa ekonomin blir aktiv, i stället för passiv. På en bild skildrar hon människans roll i industrisamhället som en passiv konsument – och ignorerar den fritid som ett säkert jobb under industrisamhället faktiskt möjliggjorde. Att bli ”aktiv” kan också betyda att föraren måste använda sin egen, privata bil, eller att en uthyrare delar med sig av sitt eget hem. ”Deltagande” kan vara att tvingas ge från tidigare fredade utrymmen.
Alldeles oavsett dessa begrepp, så är Uber ett av de snabbast växande företagen i USA. Det finns i dag i över 200 städer i 55 länder, i alla bebodda världsdelar. I kölvattnet kommer en lång rad nya företag som erbjuder snart sagt alla enklare tjänster genom att matcha tillgång och efterfrågan i en plattform.
Den här tillväxten gör det allt svårare att framställa den kollaborativa ekonomin som ett fält utan mellanhänder – även om det här fältet utan mellanhänder också har presenterats som en frestelse för nya entreprenörer, som kan ta över scenen. I sina presentationer har Rachel Botsman också en lite ambivalent inställning till Uber och dess efterföljare – de är en del av den kollaborativa ekonomin, eftersom de tillgängliggör resurser som annars inte används – men de följer inte de värden som hon också menar borde känneteckna den kollaborativa ekonomin. Problemet med dessa värden – samarbete, egenmakt (empowerment), öppenhet och mänsklighet – är att kännetecknar väldigt få av de nya företag som växer upp i det här fältet.
Den här omstöpningen av arbetsmarknaden kan fortfarande kännas långt borta i Sverige, som jämfört med USA har en ekonomisk och social jämlikhet som bromsar utvecklingen. Uber finns i Stockholm och Göteborg, hittills utan så mycket uppmärksamhet. I stället lever de idealistiska idéerna om delande och kollaboration, till exempel inom Skjutsgruppen, som är en ideell förening. Deltagarna hittar varandra och kommer överens om samåkning, och får enligt reglerna inte bedriva vinstdrivande verksamhet inom gruppen. På många sätt lever Sverige fortfarande kvar i det idealistiska 90-talet, där olika initiativ till delande fungerar som en postmateralistisk fröbädd för nya idéer. Verktygsbanker och klädbibliotek dyker upp, inte för att de behövs, men som experiment.
I Sverige kan valda delar av den kollaborativa ekonomin i all anspråkslöshet faktiskt fungera något så när som det förespeglas i de kaliforniska presentationerna – just därför därför att det läggs ovanpå en arbetsmarknad och ett samhälle som fortfarande är mycket mindre ojämlikt än i USA. Även om det inte heller når den spridning som de kommersiella företagen gör i USA, så finns en större chans att det kollaborativa guldet inte ska bli till sand. Samtidigt lobbas det också i Europa för att stater och städer måste underlätta för ”sharing”, och då i betydelsen att avreglera marknader.
Men var lämnar det de småskaliga experimenten? Det finns ändå något väldigt lockande i organisering kring sant och solidariskt delande. En lösning för dessa kollaborativa experiment är att att våga bryta det kaliforniska handslaget mellan hippies och yuppies, och fortsätta knyta delandet till föreningsliv, folkrörelser eller solidaritetsrörelser, att grunda stiftelser och större kooperativ. Ett annat sätt att ta idéerna vidare är att använda tekniska och praktiska erfarenheter från experiment i delande till att ta fram nya modeller för allmänna nyttigheter som kollektivtrafik, lånecyklar, bibliotek och andra verksamheter och lokaler för allmänt bruk.
I de amerikanska kollaborativa modellerna finns inga folkrörelser, och staten eller andra ”institutioner” har ingen roll, utom när de avreglerar marknader eller på andra sätt underlättar för entreprenörer. Men så behöver det inte vara.
Publicerad i Arbetaren, 22 mars 2015
…och radio sprids genom eterrymder och kablar på många vis, lagras, buffras och strömmar. Jag minns alla nattprogram och hur de brukade röra vid mina hörselorgan i mörkret.
Ett slags nattmusik av rang sänds ut via Berlin Community Radio: Balearic Bigos, ett program av Jaromir och Zambon som med showens skojfriska namn definierar genren polonobalearica. De är kända för den som följt etiketter som The Very Polish Cut Outs och Transatlantyk, och hela den scenen där återupptäckta, återutgivna och ommixade polska guldkorn ur folkrepublikens disco, jazz, soul och rock blandas med unga geniers nykompositioner. Vill du ha en snabb introduktion, så skrev nyligen Calvert Journal om The Very Polish Cut Outs. Läs, eller bara tryck på play och slut ögonen.