Grigorij Sokolov har kallats en av dagens allra främsta pianister. När han nu förekommer i en ny liveinspelning, The Salzburg Recital, är det en serie känsliga Chopin-tolkningar som utgör huvuddelen. Skivan avslutas däremot med Bach och ”Ich ruf zu dir, Herr Jesu Christ”, som tillsammans med John Coltranes ”Naima” är det stycke jag framförallt minns från Pawlikowskis Ida.
Halvvägs…
…in i bloggutmaningen kan jag konstatera att jag fortfarande hänger i. Ett inlägg om dagen, i enlighet med reglerna. Femtio dagar nu, säger de som räknat.
Och vad ska man säga om det? Man kanske kan säga att det mer handlar om ett beslut att fullfölja en vana, än om bloggande som sådant. Man får släppa ambitionen om att varje inlägg ska vara något stort och bra – bara för att upptäcka att många inlägg blir sig själva nog ändå. Förstås.
Det där att ett inlägg måste få vara hur kort och banalt som helst, det måste man nog vara klar över från början om man inte har väldigt mycket fritid eller betald arbetstid att lägga på högkvalitativa texter. Annars blir det högtflygande planer som får avbrytas med buller och bång, eller i all tysthet.
Men den här gången rullar jag vidare mot målet.
Några få att respektera
Det är musik… Bruno K. Öijer. En poet som framträder från scenen, spelar med rösten. Tolkar sina egna dikter, han framför dem verkligen. Anspänningen, diktionen… Och, sen, tystnad – och gester, detta ”yes sir!”, efter en levererat dikt.
Bruno K. Öijer läser dikter i SVT:s vackra upptagning från Linköping, och han håller sig till Formen, en form som han inte äger men ändå omisskännligt är hans. Livet är redan en lång serie upprepningar, men det gör ingenting, vi är alla kopior i masskulturens spår, och: Håll fast vid det som är bra, det som du kan förmå dig att respektera. Ta upp sakerna och gör dem till dina.
Öijer går i Dylans kläder, med hatten, stövlarna, spelarens kavaj, som stulna ur logen men noga tillpassade. Sextiotalets, sjuttiotalets nya sångare och poeter stod själva i samma boots, i samma arméjackor, som etablissemangets starka män bar.
Jag tänker på mina första intryck av Öijer och minns återigen hur de där åren var som ett enda långt växelspel mellan ironi och uppriktig längtan, mellan hån och kärlek. Öijers ord nådde inte fram till mig då, blev kanske hån i förbifarten. Men redan under de åren kom ett ideal för mig, hur man bedömer en person i ett öppet samtal. Höga poäng blir det för att kunna växla mellan humor och allvar, på låtsas och på riktigt. Inte bara blanda dem, men ännu viktigare: att verkligen kunna stänga av det ena, strypa luften till pipan, för att det andra ska få träda fram.
Också den som häcklas måste skratta. Tänker på det när Lundell skriver att han brukar läsa ”Öppna landskap” med Öijer-röst, eller sjunga ”Snön faller” som Thåström hade gjort det. Scenen tilltalar mig och jag tänker att det är något skönt i det, och något mänskligt i min tanke där. Vi vill bygga hela världar åt våra vänner, gudar, kärlekar och legender, vi vill att de ska prata med varandra. Vi vill att världen på något sätt ska höra ihop, men behöver inte förstå hur (och kan vara glada för det, som Zagajewski skrev).
Att Lundell skojar om den Öijer han ändå gillar tilltalar mig, precis som när Žižek refererar till hur han pratar med sin ”good friend and theoretical enemy, Judith Butler”. Konsten och filosofin har scener där samtalet blommar och det finns kamp, gyckel och glädje utan blod.
Lägesrapport antikvariat
Sydsvenskan har besökt Antikvariat Kim för att skriva om den långsamt borttynande antikvariatsscenen i rikets tredje största stad.
Jag minns att jag fick en bok gratis när jag var där senaste (och hittills enda) gången. ”Gillar du deckare?” var frågan – jag svarade något närapå sanningsenligt, och fick en bok som jag nu för mitt liv inte kan komma ihåg vilken.
Det kunde anas ett visst överflöd. Servicen var mycket god, och jag blir inte förvånad när Kim i artikeln nu hävdar att han vet var alla 100 000 böcker finns sorterade. Ett påstående som har större chanser att vara någorlunda sant än det att han läst samtliga böcker.
Två mindre aktivariat som nämns i artikeln vill jag också verkligen rekommendera: Antikvanti och Östervärns Antikvariat & Bokhandel.
Godhet
Det finns gånger då man vill tacka sitt forna jag, för något riktigt bra. Något oväntat bra.
Ett sådant tillfälle var i dag, när jag hittade en utsökt gulasch i frysen.
I bara Mässingen
Det blir visst så på onsdagar: Dragspel och gitarr ska fram i Malmös Appalacherna: Kirseberg.
En fånig exotisering, när det kommer från mig? Kanske, likväl sitter jag här.
Det bästa programmet som aldrig fanns
Radio, mer radio (för nittiotalsmusik-TV är radio, i sin renaste form, fast med bild): Björk som VJ, 1997. Ach! Så det är bara att börja göra en lista av det här programmet, ur en serie som hade kunnat bli lika legendarisk som Dylans Theme Time Radio Hour.
Haag: några platser
Skalan är annorlunda. Så tänker jag först längs de smala gatorna, de långa trevåningshusen med sina branta trappor. Så ser bostadsområden ofta ut i Rijswijk, strax bredvid den nederländska parlamentsstaden.
Från Rijswijk slingrar sig spårvagnen sedan genom centrala Den Haag, och ut mot kusten och badortsdistriket Scheveningen. Där möter havet upp och vid hamnen och den enorma strandpromenad är skalan istället uppförstorad, och det mastodontiska gamla kurhotellet ter sig ännu större med de trånga små gatorna i minnet. Bland några surfarbodar finns det ett hostel och mindre väntat ett gammalt bunkermuseum över Atlantvallen och den tyska ockupationen. Längs stranden syns kitesurfarna öva på land och sen ge sig ut.
Tillbaka i centrala Haag kan jag rekommendera en eftermiddag vid de nötta borden på De Paas, och att senare på kvällen styra stegen mot Grote Markt. Där, under valven i gamla livsmedelsbörsen De Boterwaag, fortsätter provandet av ölsorter och nya omgivningar, och den som vill tar sedan också en drink på VaVoom Tiki Room på andra sidan torget.
Sön- och högtidsdag
Det är sista kvällen i Holland, och jag inser vad bara en resa kan vara värd för nya perspektiv. Vill berätta nu om alla ställen att besöka, men det kommer. Kosmonautikens dag och ortodox påsk har det varit – grattis alla som känner sig träffade!
Ur evig synvinkel
