En man kommer från Moskva till provinsen, för att hjälpa sin vän, vars barndomshem ska exproprieras av den korrupte borgmästaren. Så börjar Leviathan, som med byråkrater, jurister, trafikpoliser och andra små, vanliga människor, blir en rysk tablå av i dag. Men också, mer och mer ju längre filmen fortsätter, en tidlös historia om makten och den enskilde.
Inledningsvis är ljuset sommarvackert – fotot är skirt, inte inställsamt vackert men skönt, och även om tonen inte är direkt hoppfull, så är den åtminstone ”normal”. (”Hur är det?” ”Normalt”). Det finns en tanke med att visa vad som står på spel, vad som ändå finns kvar av fadersarvet, och att göra det med humor innan svärtan tar över. Sen rullar historien vidare och tankar går till Tjechov, Dostojevskij och Sopranos.
Inledningsvis är det lättast att associera titelns Leviathan till Hobbes stat: det byråkratiska odjur som måste till för att – så är tanken – skydda människorna från varandra. Men staten, den djupa staten, består också av människor med stor aptit, och kyrkan är inte ett undantag därvidlag – ”Vi drar åt samma håll”, som prelaten säger till borgmästaren. Trots det finns sanna troende, och i en scen längre in i filmen börjar en av dem berätta om Leviathan i Jobs bok. En annan Leviathan är de sjöodjur, valarna, som visar sig vid ödesdigra tillfällen i filmen.
Domen faller över de flesta gestalter i filmen: ”Ingen är ansvarig för allt. Alla är ansvariga för sina fel”, säger juristen vid ett tillfälle, även om det inte hjälper mot den förtärande skulden och tomheten. De repliker som stannar kvar är också juristens ord – och rättens obönhörliga domslut.
När jag vandrar ut ur biografen blir jag nyfiken på att läsa mer om hur filmen mottas i Ryssland, men det slår mig också att ju allmängiltigare, allmänmänskligare film, desto fler sätt att uppfatta filmen. Ändå är det omöjligt att inte se den bittra kritiken mot kyrkans och statens ”offentlig-privata samverkan”.
Samma kväll ser jag Werner Herzogs dokumentär Lyckliga människor, om det hårda och kärva, men stärkande och fria livet bland jägare på den sibiriska taigan. Men inte ens i denna romantiserande skildring av lyckliga människor kommer vi undan livets allvar (ett hus brinner ner efter ovarsamhet med en cigarett) eller statens Leviathan – en politiker som kommer med spannmål och skådespel inför ett val. Spriten är också närvarnade: ”Man kan jobba och få det bra, om man vill. Men om man inte vill, så går det inte utan sprit.” Herzog, regissör och speaker, är själv djupt fascinerad av Frihetens lockelse, till och mer mer än i Grizzly Man, om mannen som levde bland björnar och blev uppäten. Men realism finns ändå i skildringen i tillräckligt mått, för den som kan och vill se den.
Leviathan i regi av Andrej Zvjagintsev har svensk premiär 13/3. Lyckliga människor av Werner Herzog finns på SVT Play fram till 2 april.
