En vanlig dag på Malmös gator, den förste februari.
Jag träffar på en kvinna. Kanske några år äldre än jag, men det är svårt att säga. På Baltzarsgatan, mitt bland flaggskeppsbutikerna, bland kvinnor i päls och män i oljerock och läderhatt. Inte långt från Caroli, det nedgångna shoppingcenter som nu rustas upp med ett restaurangtorg för bättre bemedlade i övre medelåldern. Det marknadsförs med avsaknaden av bollhav och barnvagnar.
Nå, den här kvinnan har saker att berätta. Hon är arbetslös, går på socialbidrag. Röker. Hon har arbetat i klädaffär, haft det ganska bra. De gamla föräldrarna tänkte hon på varje gång hon åt sig mätt, och såg till att hjälpa dem när hon kunde. Sedan: Först dog hennes mamma och pappa, som bodde kvar i det gamla landet på Balkan. Sedan dog hennes bror, som var strax över trettio. Därpå blev hon lämnad av sin man, med två små barn. Vände sig till vad hon trodde var vänner för hjälp, inklusive en advokat som bara pratade, pratade, pratade.
Hon berättar att hon gärna vill hjälpa till, hjälpa andra. Det gjorde hon när hon hade jobb. ”Men här i Sverige ser jag inte det”, säger hon, ”jag ser inte att folk vill hjälpa varandra”. I samtalet vill jag ändå nå fram till någon ljuspunkt, säger att de som vill hjälpa ändå finns, man får söka efter likasinnade. Det kommer fram att hon har en vän. En man som är hennes ljuspunkt. Han vill bara vara hennes vän, men det förstår och respekterar hon säger hon och ler. Och hon har ju tak över huvudet, hon har sina barn.
Men hon vill hjälpa andra. ”Jag har bara socialbidrag. De säger till mig att leva för mig själv, inte leva för andra. Men jag kan inte leva så. Hellre dör jag än bara lever för mig själv. Om jag inte hade haft mina barn så…” säger hon och tystnar, skakar på huvudet.
***
”Det syntes aldrig på oss”, sa Patrik Lundberg när han presenterade sin nya bok, om sig och sina syskon. ”Det syntes inte på oss, men mamma åt inte lunch på jobbet på tio år, köpte inte några nya kläder åt sig själv på tio år.”
***
Barnfattigdom är ett mycket politiskt begrepp. Inte för Rädda Barnen, för dem är det ett begrepp som stämmer väl med deras uppdrag: att stå upp för barnen. Men det blir partipolitiskt, därför att ingen tycker att barn får skylla sig själva. En mycket bred del av väljarkåren tycker att vi ska ha samma chanser till att börja med. Sedan varierar det hur mycket ansvar vi tycker att vi har för varandra, och hur mycket fel man får göra innan man får skylla sig själv. Men från början: Likhet i möjligheter. Och fungerar inte det, då fungerar inte regeringens löfte.
Jag tror nämligen inte att den här regeringen en gång valdes på grund av de utlovade jobbskatteavdragen, RUT-avdrag eller några extra hundra kronor i plånboken. Det var något mer diffust, där i mitten på nollnolltalet. ”Vi behöver arbeta om vi ska komma ikapp Kina. Incitament. Hugriga vargar och bävrar. Flit ska löna sig. Det kan inte fortsätta så här, vi måste snäppa upp oss. Sossarna är sönderregerade och nu ger vi alliansen chansen.”
Och det verkade ju gå så bra att behålla allt det som var bra med Sverige, om vi bara ansträngde oss lite. ”Vi vill inte ta i från er något, vi vill tillföra något”, sa Reinfeldt och det tog marginalväljarna som ett löfte.
Och många har fått det bättre i Sverige, ett Sverige som har blivit mer segregerat. Det finns många, många platser att bo och leva där man kan stänga fattigdomen ute och slippa se (fast Malmö är inte en av dem). Men om de som arbetar och sliter och ändå inte kommer någon vart, ”jobbande fattiga”, eller ”skolgående fattiga” blir fler och fler, då har Reinfeldts löfte till marginalväljarna brutits. Det var något som behövde tas bort. Något viktigt.
Förut i veckan pratade jag med en gammal bekant. Han hade varit på kurs och träffat förskolledare i staden. Skolledare som såg sin personal köpa kläder till barnen för egna pengar, för att de till slut inte kunde med att se dem frysa. Jag har fortfarande inte förmått mig att se Uppdrag Gransknings program om barnfattigdomen. Låt oss bara konstatera att det finns fattiga barn i Malmö, oavsett vad man drar för politiska eller personliga slutsater av det.
För den som vill hjälpa till, göra något: Jag har förut i andra sammanhang fått frågan: Vad tycker jag att man ska göra? Jag har numera ett jobb som går ut på att jag hela tiden får berätta om enorma behov, hur illa det är ställt i världen, men också hur mycket som går att göra åt det med ganska små medel. Och så är det ju. Alla kan göra något. Mitt jobb är verkligen inte statusfyllt, men det bryr jag mig inte om och jag känner att jag har gjort något bra varje dag när jag går från arbetet. ”Man mår bättre själv av att hjälpa andra”, som den där kvinnan sa innan hon fortsatte gå. Detta förutsatt att man inte kan med att tränga bort allt man ser, eller slipper se det överhuvudtaget.
***
Ofta ser vi en motsättning mellan individuell handling och samhälleliga strukturer, mellan individuellt engagmang och politiska styråtgärder. Men vi behöver det dubbla seendet: dels varje liten enskild handling, ”en hungrande broder mindre”, dels en långsiktig påverkan: att tillsammans, med vår bästa vilja och kunskap, knuffa samhället i den riktning vi vill.
