Malmö
Det blir det här istället för en årskrönika. Några korta utsikter och insikter från Malmö, där jag bor, och genom Polen, som jag bevakar. Vad har det här nya året för utgångspunkter, som det gamla inte hade?
Jag vet inte. Men det måste handla mycket om den smygande ekonomiska krisen. ”Folk förstår inte förrän de blir av med sina hem”, sa en vän och kollega och så är det kanske. Under året har det gått att följa vältalige Andreas Cervenka, ekonomisk stjärnkolumnist på SvD, som liksom Isobel Hadley-Kamptz och Johan Norberg agerat lycklig misantrop och varnat och varnat. De europeiska ledarna har visat sig maktlösa, gång efter annan, så som en gång galaxens senat inför klonkrigen.
Det är double dip och det var the phoney crisis då 2008 – det är the phoney crisis nu, tills dess en drabbas själv. Jag minns att jag på stadsbibilotektet i Malmö då såg en bok (fjärrlånad, väntande på sin beställare) med undertiteln: ”How to Profit From the Coming Economic Collapse”, och den finns visst nu i upplaga 2.0. Krisen var inte oväntad på något sätt då, i USA. Och på samma sätt nu: Vi sitter där vi sitter. Belåningsgraden har stigit. Racet efter de dyra lägenheterna som köparna ändå hoppas ska gå upp i pris har utvidgats till de mellanstora städerna. Men diskussionen finns här nu, i breda cirklar – och om de unga, potentiellt nytänkande supportrarnas romans kring Alliansen upphörde redan med FRA-debatten, så är det nu betydligt bredare lager som börjar bryta paradigmen som etablerade – och befästes av – Reinfeldt, Borg och Schlingmann. Bara förekomsten av vänsterkommentarfältsmän är ett tecken på det. Och, förstås, med inspiration utifrån, den allt mer spridda viljan att ”occupy everything” – eller, i varje fall, ”börja med att ockupera sig själv”, som en aktivist sa till mig i Kalmar.
Min utkikspunkt har varit Malmö, och så förblir det. Den stora världen känns lite mindre avlägsen här, tänker jag, än i delar av Sverige och vissa delar av Stockholm inte minst. Ändå: Från mitt fönster ser jag det som kallas kulturhusen vid S:t Knut. En välmående, upprustad folkhemsidyll. Malmö kallas segregerat, men det är jämförelsevis fel. Där jag bor är det något närmre till Rosengård än till Västra hamnen, och ja, allt går att mycket bra att cykla till. Som någon sa: ”Förorter till Malmö, menar ni Oxie då eller?” Eller kanske Lund, frestas jag tillägga.
Malmös porösa gräns mot kontinenten, mot världen, blir tydlig inte minst när jag kommer hem från Polen, som tidigt i november när jag varit i Łódź och Warszawa. Var slutar det polska? På flygplatsen i Warszawa, på planet, på flygplatsen där jag landar i Sturup? På bussen tillbaka till Malmö, där så många fortfarande talar polska? När jag hoppat av vid Triangeln, vandrat förbi byggjobbarna på väg att köpa sin andrafrukost på Konsum?
Invandrare, som inte är flyktingar, sorteras ibland efter ekonomiska skäl eller familjeskäl – men åtskilliga har andra skäl, dubbla skäl, många skäl, egna skäl. Som de på klubbarna i Warszawa som åkte till London, de gjorde det inte bara för att arbeta. En bekant på Twitter frågade vad hon var – som älskar svensk musik och därför flyttat hit. Jag föreslog ”indieinvandrare”.
Min andra utgångspunkt har varit – eller jag låter den fortfarande vara – just Polen. Det var ett land jag hamnade i 2006, mer eller mindre av en slump, men som har hjälpt mig att förstå den här tiden bättre än något annat de här åren. Bara till exempel vad vi kallar den Arabiska våren kommer i ett annat ljus i ett land som minns så många tyranner och ockupationer – och som vårdar minnet av ”folkens vår” 1848 likväl som frihetskampen så sent som på åttiotalet.
I Polens snabbrörliga politiska landskap sugs delar av occupy-rörelsens idéer snabbt upp av ett nytt parti, grundad av en maverick, som för många ändå ter sig förnuftig jämfört med så mycket annat inom landets politiska sfär. Ett land vars ekonomi är i tillväxt, som har en hårt arbetande, välutbildad generation unga – som vill förändring. Självförtroendet är på uppåtgående, och redan 2005, när många fortfarande oroade sig för en brain drain likande den som de mindre baltiska länderna fått dras med, sa andra i Polen emot. Polska reklammakare etablerade bilden av den polske rörmokaren, som förföriskt blickande sa till oroliga franska väljare och politiker: ”Jag stannar i Polen. Kom hit i massor.” Och Göran Perssons gamla farhågor om ”social turism” kom på skam.
Samtidigt – även Polen ligger i rymden, och är precis som alla andra länder i dag beroende av omgivningen. Det är inte landets egna förflutna som nu uppträder som moln på framgångens himmel – det är faktiskt ekonomiska moln från syd och väst. Därför blev inte Polens EU-ordförandeskap den uppvisning det hade kunnat bli, eftersom alla hade blickarna söderut och på Merkozy. Med fotbolls-EM kommer en ny tid i rampljuset – men vilken kris kommer vi att oroa oss över då?
Ja, vad som kommer återstår att se. Jag ska försöka hålla lite koll.
Välskrivet och intressant!
Tack!