Hasplar ur mig både ”Tak”, ”Da” och förmodligen ord på ett par språk till, all those languages in my head, förklarar jag innan jag lyckas beställa en… Kipfel? och en Milschkaffee, men vi är ju inte i Berlin utan Wien så det borde kanske varit en Melange men ”Cappuccino?” frågar servitrisen. Vielen Dank. Jag får ett glas vatten till och då om inte förr vet man att man är i Wien.

I kvarteren utanför Südbahnhof. I hallen där star ett markuslejon, bevingat, för att erinra om den gamla stationen och förbindelserna Wien-Venedig. Efter ankomsten med EC Polonia från Warszawa, ett par timmar… Wien var hjärtpunkten i det gamla kejsardömet, som jag nu ska resa söderut i.

Jag berättar sällan för mina slaviska vänner om vurmen, visionen – romantiseradet av en österrikisk Vielvölkerstaat. På nittiotalet kändes det naturligt att söka sig tillbaka till tiden före kommunismens fall, och för att undvika mellankrigstidens kaos och auktoritära regimer grävde man sig tillbaka till tiden före första världskriget för att hitta en historisk epok som speglade den nya optimismen för det enade Europa och nya fredliga framsteg. (Polen har i mångt och mycket sökt sig just till mellankrigstiden, Piłsudski-eran. Förståerligt, fanns ju inte någon polsk förkrigstid.) Minns steampunk-trenden, Castle Falkenstein… Och så var det ju det med kafékulturen – den gick bra in i ett nittiotal av smånjutningar, raffinerad borgerlighet. Som vissa menar lever vi fortfarande, när det gäller privata njutningar, i det långa nittiotalet. Så om Habsburg är ute är det kanske för att de stora visionerna från murens fall är svårare att upprätthålla idag.

Men precis som det i förkrigstidens Wien kokade av vetenskapliga, kulturella och politiska revolutionstendenser, fanns i vurmen för Habsburg också en bohemisk protest mot det alltför slätstrukna i njutningskulturen – åtminstone ville nog jag och mina vänner se det så när vi arrangerade det kosmopolitiska Café Europa med Sachertorte, Kaisermelange och bildande föreläsningar på skolans kulturnatt.

Men – nu när jag fått höra hur österrikarna har lagt ner slovenska skolor, skyltat om slaviska orsnamn till tyska blir det förstås en reality check… min resa är Vom Laibach bis Lemberg, i fantasin, men i verkligheten heter det Ljubljana och Lviv.

Knyta ihop fantasins skikt med kunskap om det verkliga – det är svårt för en författare och det är bland annat for att Saffron Foer inte lyckas så bra med det som jag inte riktigt tycker Everything is illuminated var så bra. Men det är en annan historia…

Andra bloggar om: Wien, Habsburg, nittiotalet

Twitter

Facebook

0

Linkedin

Tumblr

0

Pinterest

0

email

Print