Det var förstås en tillfällighet att brudparet hade valt ett datum bara några dagar efter tjugoårsminnet av Polens fria val, östblockets första. Och dagen innan valet till Europaparlamentet. (Förlåt mig för att jag helt glömde fira Sveriges nationaldag.) Eller tillfällighet; en lördag i början av juni, det var minst ett bröllop till i kyrkan, och en konsert.
Jag tackade raskt ja när jag blev bjuden på polskt-holländskt bröllop. Träffa vänner jag inget sett på länge, vissa inte sedan den där sommaren… Ett bröllop, precis i rättan tid, känns det som. Inget för tidigt, framtvingat av tvingande juridik eller tradition, men ändå utan tvekan. Kanske gifter sig folk annars för sent? Som en trött bekräftelse på något alla redan vet, av juridiska skäl. Inte det där modiga: Nu lever vi, nu handlar vi, här är vi… (Att ha i bakhuvudet: Är våra politiska unioner också sådana..? Läs vidare.)
Jag hade berättat för alla om det stora feta polska bröllop jag skulle få vara med om, om all mat och all sprit och alla särskilda traditioner. Bröd och salt. En massa kallskuret. Sprit, inte minst, i riklig mängd. Allt detta tänkte jag mig och inte blev jag besviken på något sätt. Men det är ju klart att med en holländsk brudgum och gäster från hela Europa måste man anpassa lite. Den polske patern får dra några förklarande strofer på engelska, omkvädena i den polska liturgiska sången får projiceras på storbild och så, på vackert klingande holländska och polska, får både brud och brudgum läsa sina löften tvåspråkigt. Annars är det en mycket polsk, mycket katolsk mässa. Men, även en senprotestantiskt tegelkyrkekonfirmerad känner ju igen sig, i stora drag.
Det är ju det att vi har så mycket gemensamt, inte bara fridshälsningar och Händel men mycket härligt eurotrash: Det amerikanska ordet för det gemensamma vi riktigt kan se att vi har, för det är bara amerikanarna som inte har det. Typ att man får vara lite smustig och orakad och gilla statliga sociala skyddsnät. Eller att man har vuxit upp med Professor Balthazar, mumintrollen och MTV Europe.
Och allt är på ett sätt bekant och som en film och något man varit med om förut, vansinnesfärden från hotellet, (vi missar bussen och hämtas av Grand Theft Auto-man som kryssar mellan helgshoppare över en stormarknadsparkering och ser till att vi håller oss vakna genom hela förättningen), uppknäppta skjortor och skolavslutningkostymer, best man och maid of honor trots att de inte gör så mycket, första dansen till Bryan Adams, fulallsången på dansgolvet, oblygt shottande.
Men det är inte riktigt svenskt, som tur är: Festen hålls på hotellet där vi alla bor, fristående förortshotell, stor festsal. Här börjar det riktigt intressanta: Inga tråkiga tal. Och då menar jag inga tal alls. Snapsvisor, ja, men bara Sto lat och den om att vi vägrar dricka den sura vodkan om inte brudparet sockrar den med kyssar. Så måste de kyssas ofta och länge. Sedan det här med bordet: Vacker dukning men fri placering, bara ät, drick, prata. Och ät mer. Och bryt upp, och gå runt, dansa, men gå sen för allt i världen tillbaks, ät mer. Här bryts ingen taffel, för det har liksom inte funnits någon, det är bara att fortsätta. Kypare smyger ut fler Wyborowa-flaskor. Efter efterrätten, efter bröllopstårtan börjar det om. Mer förrättsfat! Ny varmrätt, kött och potatis, vid pass klockan tre!
Och alla lekarna dessförinnan: ”Thank you for taking part in the integration game”. Bruden kastar slöjan, någon blir näst på tur, men också: Brudgummen kastar slipsen, någon blir näst på tur. Sen vill alla att det andra unga paret ska kyssas till vodkan men det går inte alls, så alla dricker ändå. Bandet fortsätter med tråkigt många små pauser, det är det enda problemet på festen men så ska de ju också spela verkligen hela natten.
Det sista jag minns, vagt, är hur jag sätter flaskorna i säkerhet, de jag vann i ”Most handsome face of the party”, en omröstning som skedde under det att deltagarna långsamt fick nylonstrumor avdragna av huvudet.
Morgonen efter vaknar jag abrupt, fullt påklädd och med utsträckta händer. Det är panik, som alltid, det är alltid någons plan som går, transferbussar och kaos, snabbt farväl.
Så är vi, fastän många, en och samma kropp, för även om vissa flugit iväg så är det dags att rösta i samma val och jag har poströstat som det inte heter längre och tar bussen in till stan och får hänga med till utanför röstlokalen, sen går jag ut med tjejerna och talar Paris Hilton-lingo och äter Pizza Hut. Sen åker jag hem till Sverige, ett Sverige som har haft sin första ordentliga valrörelse för ett EU-val och där färre och färre säger ”ja men vi vill ju vara en del av vääärlden” eller bara skiter i allt eller vill ställa sig passiva i en process som finns och fortgår oavsett vad man tycker om den, men också bygger på något mycket större än någons politiska projekt: En massa människor som får mer och mer gemensamt och därför behöver ta fler beslut gemensamt. Och har chansen att göra mer för varandra, och för de som fortfarande står utanför.
För ingenting är ju en slump här. Ingen slump att brudparet träffades, kunde hålla kontakten, växelvis arbeta och studera i samma städer. Ingen slump att vi strömmade till, studiekamrater från Sverige och Bulgarien, och inte från Serbien, Moldavien eller Turkiet.
Vi har ett val att låta det europeiska samarbetet komma i efterhand och bekräfta det alla kan vara överens om, som ett riktigt tryggt (och lite meningslöst) svenskt (eller franskt, eller tyskt…) äktenskap. Eller att gå framåt och fortsätta driva på mot vad det borde handla om. Vi har en generation, vår generation, som vuxit upp med en förening. Vi vet vad den har att säga, och vi kan ta den vidare, ut över nya gränser.
