…har aldrig riktigt varit min. Ändå: en vän skickar ett foto på en anka som konfiteras, en annan har besök av sin gymnasiekompis och snackar minnen från Toulouse.
Frankrike, Italien… sådana drömmar har verkat så färdiga, så gjorda. Men jag antar att ju äldre man blir, desto mindre viktiga blir sådana spörsmål och i bästa fall är det att bara att precis som den gymnasieelev man en gång var bara ge sig ut i det som finns där, nära nog att nås men långt bort nog för att vara borta.
