Några få att respektera

Leave a comment
Okategoriserade
Bruno K. Öijer. Foto: Svt

Det är musik… Bruno K. Öijer. En poet som framträder från scenen, spelar med rösten. Tolkar sina egna dikter, han framför dem verkligen. Anspänningen, diktionen… Och, sen, tystnad – och gester, detta ”yes sir!”, efter en levererat dikt.

Bruno K. Öijer läser dikter i SVT:s vackra upptagning från Linköping, och han håller sig till Formen, en form som han inte äger men ändå omisskännligt är hans. Livet är redan en lång serie upprepningar, men det gör ingenting, vi är alla kopior i masskulturens spår, och: Håll fast vid det som är bra, det som du kan förmå dig att respektera. Ta upp sakerna och gör dem till dina.

Öijer går i Dylans kläder, med hatten, stövlarna, spelarens kavaj, som stulna ur logen men noga tillpassade. Sextiotalets, sjuttiotalets nya sångare och poeter stod själva i samma boots, i samma arméjackor, som etablissemangets starka män bar.

Jag tänker på mina första intryck av Öijer och minns återigen hur de där åren var som ett enda långt växelspel mellan ironi och uppriktig längtan, mellan hån och kärlek. Öijers ord nådde inte fram till mig då, blev kanske hån i förbifarten. Men redan under de åren kom ett ideal för mig, hur man bedömer en person i ett öppet samtal. Höga poäng blir det för att kunna växla mellan humor och allvar, på låtsas och på riktigt. Inte bara blanda dem, men ännu viktigare: att verkligen kunna stänga av det ena, strypa luften till pipan, för att det andra ska få träda fram.

Också den som häcklas måste skratta. Tänker på det när Lundell skriver att han brukar läsa ”Öppna landskap” med Öijer-röst, eller sjunga ”Snön faller” som Thåström hade gjort det. Scenen tilltalar mig och jag tänker att det är något skönt i det, och något mänskligt i min tanke där. Vi vill bygga hela världar åt våra vänner, gudar, kärlekar och legender, vi vill att de ska prata med varandra. Vi vill att världen på något sätt ska höra ihop, men behöver inte förstå hur (och kan vara glada för det, som Zagajewski skrev).

Att Lundell skojar om den Öijer han ändå gillar tilltalar mig, precis som när Žižek refererar till hur han pratar med sin ”good friend and theoretical enemy, Judith Butler”. Konsten och filosofin har scener där samtalet blommar och det finns kamp, gyckel och glädje utan blod.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *