Aldrig nog med tid att stanna till… Vi ska söderut igen, och efter att ha stärkt oss med (enligt legenden) nikotinhaltigt Tim Hortons-kaffe är vi snart vid gränsen. Det är påtejpade cirkumflex på Arrêt-skyltarna vid bommarna. Man kan passera den här gränsen fram och tillbaka på samma inresetillstånd, men det hade ingen upplyst mig om; jag får fylla i ett nytt kort att häfta fast i passet. Så det blir att stanna till, vänta på sin tur. President Bush och Vicepresident Cheney blickar ner från väggen i det restroombefriade väntrummet. Cheneys mer än skälmska leende. ”Tänk, det kan bli Obama de får sätta upp där”. Före oss har en man problem med att hans mor, kinesisk medborgare, efter en kort semestertrip till Kanada ska in på ytterligare flermånadersbesök. Vi vet mycket väl vad den här resan till Kanada handlade om, säger tjänstemannen, men till slut släpps de igenom. Sedan kallas vi fram och de hittar till och med lappar på svenska så att vi säkert ska förstå.
Så rullar vi in i Vermont, sedan New Hampshire, och den vilda, dramatiska naturen känns fri, fri på ett annat sätt än i Homeland Security och mottot ”Live free or die”. Det går dock inte att komma ifrån att det hör ihop, på något sätt. Men som resenär och förbi gränsen kan jag glömma det och hänföras av White Mountains. Det är nog den vackraste delen av resan, och på hösten är det alldeles rött över de böljande bergen, får jag höra. Just då somnar jag i min shotgunposition, förstås.
Jag vaknar längre in i New England. So this is it! Thoreau, Poe, Irving, Lovecraft, Dickinson, finns det en mer litterär provins? Strax innan vi hinner fram till expresshotellet utanför Boston, passerar vi gamla manufakturstaden Lowell där Jack Kerouac föddes och det låter fånigt men man kan tänka sig varför han ville iväg. Denna eftermiddag tillbringar vi i Cambrigde. Rasmus vill prompt visa mig Harvard, vi ska hinna se Yale också under morgondagen. Jag får nog satsa på ett hedersdoktorat. På Harvard Book Store iallafall får den föreläsande författaren skratt när han säger att ”New England” var ett marknadsföringsknep, från början hette det Northern Virginia. (Och jag hittar resans andra antikvariatsfynd, travelogue-standardverket om mellankrigs-Jugoslavien, Rebecca Wests Black Lamb and Grey Falcon). Detta innan det blir penne al’arrabiata i Bostons italienska North End.
Oh, New England. Slå takten och sjung med! Oh-ho New England!
Och dagen efter är nästan bara ett enda race mot Newark, a race in the maze, vi tar vägen genom Brooklyn och lurar nästan systemet, ja, det gör vi, kommer ut på Verrezano Bridge, och det är det… gone so fast.
—-
Så är vi framme i nutiden, har just följt Mars-landningen, a best selling show. Jag sitter i Malmö dessa dagar och förbereder mig på att korsa Alperna gång på gång som en hannibalsk bildningsresenär på luktsnus. Jag har tagit hyra på a southbound train, det blir min uppgift att lotsa resenärer men väl framme är det bara jag.
Andra bloggar om: kultur, litteratur, usa, canada, kanada, new england, harvard
