I Montréal blir det klart: Det spontana upptäckandet kräver sitt förarbete. Ända sedan nittiotalets Prag- och Budapestresor har jag haft med mig utskrifter i en diskret mapp (kallad ”krismappen”), en shortlist, några bra ställen helt enkelt. Från källor som verkar initierade. Detta bör kompletteras med råd från människor man träffar första kvällen och den lokala nöjesgratistidningens kalendarium. Om man använder reseguider bör de vara producerade på orten, då kan även nattlivet vara korrekt återgivet. Lonely Planet är bra för övernattningar men tycks alltid leda danssugna till något gigantiskt bunkerkomplex vars musik eller klientel inte alls är lika spännande som arkitekturen.
Montéal ska ju vara en musikstad av rang (även om indiegruppen Of Montreal inte kommer härifrån utan från Athens, Georgia) men jag har alltså inte ens ägnat en halvtimme åt att fundera över var man bör tillbringa kvällen. Första kvällen har vi med oss Anna och Kyle som inte heller kan Montréal på ena handens fingar. Vi vandrar upp och ner för Rue St-Denis, men det är något annat än de helfranska skyltarna som på något sätt får oss att vandra förbi varenda bra ställe, utan att se det. Till sist ger vi upp och slår oss ner på första bästa loungebar, som främst frekventeras av vad enligt Anna kallas ginos, italienskättade män med förkärlek för tajta sportkläder och hårgelé.
Det bestående intrycket av lördagens och söndagens dagspromenader är att det här är ännu en stad, en nation, en stark kultur att utforska, utan att det finns tid till det nu. En plats att återvända till alltså, antingen på resa eller före det i film eller böcker. Det finns mer intressant att säga om språkfrågan. Jag får kanske någongång återvända till det. Men nöjer mig nu med att rapportera om stickers med flaggorna från Kosovo, Tibet och Québec.
Till slut då andra kvällen hittar vi då rätt plats, efter att ha vinkat av Anna och Kyle, och efter att ha gått förbi punkarkooperativet Café Chaos, som jag säkert tittat in på i annat sällskap: Näringsstället med det hoppingivande namnet L’Absinte (1738 Rue St-Denis). För vår del blir det mer lokalt öl, och snart spelar Les Sabots de Denver, trio i folkton, americana, chanson, allt sammansmält i sång, på franska givetvis, gitarrer, fiol, stepsko. (En liveinspelning från just denna kväll finns på deras myspace)
Där i den fuktiga dimman av öl och gråa forntiders omsvepande toner lägger vi bara vagt märke till mannen vid bordet bakom, kraftig i någon form av bikerkläder, med en inbördeskrigskeps i läder. Han dricker absint, han säger något om att man får väl ta vad de rekommenderar en på stället. När bandet plockar ihop och passerar förbi oss på väg ut, nöjda med kvällen, inspelningen och den fåtaliga publiken, sträcker sig mannen fram till en av de spensliga gitarristerna, ”Twenty bucks for a song on your guitar”, och sträcker fram en sedel. Musikern avvisar vänligt, men bestämt, och mycket elegant, sedeln. Och plockar fram sin gitarr, varsågod.
Mannen fattar andaktsfullt instrumentet, prövar strängarna, känner sig för, men börjar snart spela, och sjunga, Like a rolling stone, All along the watchtower, You’ve got to hide your love away… och det är bara att sjunga med. Det är alls inget fylleskrål utan, ja, några extranummer och bandets gitarrist gör ett par små försök att tassa efter i de improviserade utsmyckningarna. Sen, efter tre låtar, lämnar mannen tillbaka instrumentet, reser sig och går ensam ut genom dörren.
Andra bloggar om: kultur, musik, konsert, folkrock, quebec, montreal
