Jag skrev häromdagen om dagboksläsandets insikter. En dagbok jag blir mer nyfiken på är Sara Lidmans, som Elin emellanåt tar upp intressanta punkter från. Som den här: ”Men hur ska jag få ihop den här texten – som nästan bara lever på mitt raseri mot andra texter”?
Det problemet har jag själv tänkt på: om hur att orättfärdigt fördöma någon orättfärdig fortfarande är orättfärdigt. Målet är att pressa sin egen rättmätighet över en viss gräns, där den fortfarande har kvar något litet darr av rörelse men mest av allt bara är torrt och kallt sant. Det är då modet och sanningen som berör, och inte någon frustande vrede som lockar.
Andra dagböcker och brevväxlingar, i små doser och ibland via sekundärkällor, får man del av i Florian Illies 1913: Århundradets sommar. Det är en bok som som sagt liknar flera andra om Mellaneuropa och om epoken, men det kan få vara så. Jag litar inte heller på att allt är hundra procent korrekt – Theodore Roosevelt var aldrig med i Teheran som det hävdas, till exempel, men det är nöjesläsning som bjuder in att titta närmare på vad det nu är man fastnar för mer än det andra.
