Jag vill minnas att det var en vacker vårdag. Jag satt vid ett kafébord och hade medfört en kista. Plöstligt stod Nils framför mig, han drog förväntansfullt på munnen och klappade på skaftet till en stor spade. Vi gick ut för att gräva en grav. Det verkade passande att postmodernismen, som alltmer alienerat sig från sina vänner och till slut inte alls hörts av på länge, skulle få vila innanför de akademiska murar inom vilka den levt och verkat. I en befintlig faux-gravhög, uppförd för att representera en nationalistiskt konstruerad historieepok, gjorde vi rum för kistan innehållande den intighet som signifierade det avlidna. Det blev en mycket enkel ceremoni. Jag tror att postmodernismen hade velat ha det så.
Postmodernismen
Det hade egentligen talats om postmodernismens död flera år tidigare, ända sedan en resa till Greifswald då en i sällskapet deklarerade att han hatade postmodern konst och att människan egentligen ”ville ut i skogen och knulla älgar”. Och sen diskuterade vi återförtrollning och paramodernism.
cut to sequel
I nya numret av tidskriften Glänta (anmäld i Sydsvenskan av Rakel Chukri) presenterar Athena Farrokhzad och Tova Gerge en ”Manual för postmodern barnuppfostran”, som ingen får missa att läsa i dess helhet.
Några spridda råd:
”Markera barnets potentiella rörlighet i begärsstrukturen genom att ständig snurra, skaka och vända upp och ner på de behållare det vistas i, exempelvis sängar, barnvagnar, gåstolar och hud.”
”Om ditt barn anklagar dig för obegriplighet, anklaga det då för logisk positivism.”
”Var gång barnet ger uttryck för att uppfatta något i världen som en kategori, lås in dig i badrummet och släck i taket så att ingenting syns. Placera ditt barn i militärskola för att demonstrera det absoluta begreppets konsekvenser.”
”Om ditt barn växer upp och skriver en text som kan uppfattas som raljant gentemot de postmoderna doktrinerna, se genast till att betala en tidskrift dyra pengar för att publicera texten. Modersmord är ett nödvändigt steg i utvecklingen av konstnärlig subversivitet.”
Andra bloggar om: kultur, filosofi, postmodernism, Glänta, barnuppfostran, modermord, fadermord, Athena Farrokhzad, Tova Gerge
Det står faktiskt Requiescat in infernis , alltså ”Vila i helvetet”. Men ”Vila i evighet” låter ju mer storsint.
Ja, nu minns jag. Ska ändra. Vi får lov att vara utsagan trogen.
Vila i evighet eller vila i helvetet, sak samma. Det finurliga med Postmodernismen är ju att man/kvinna/ whatever kan använda den som en vill, till lite vad som helst, hur som helst och när som helst. Beroende på humör: dödförklara honom ena dagen bara för att gräva upp honom den andra. Smart!
Och vilken himla fin cermoni! Synd att det (väl?) var innan Bambuser.