Vem som säger något har betydelse. Vem som säger något, och hur det sägs. Och när.
Ibland undrar jag hur detta självklara kan falla ur blickfånget. Jag kom att tänka på det nu när jag såg den här artikeln: ”13 Things Mentally Strong People Don’t Do”, en artikel som också blivit en bok som presenteras av författaren, Amy Morin, med en gripande personlig historia om förluster och sätt att hantera dem.
När jag läser den, ser jag många självklarheter, mycket jag kan nicka åt – jag känner igen stoiskt tankegods, och idéer från den kognitiva psykologins tillämpningar. Och då tänker jag på två böcker jag gärna återvänder till – Epiktetos Handbok i livets konst respektive De tio dummaste misstagen klyftiga människor gör av Arthur Freeman och Rose DeWolfe.
Men jag tänker också på hur det låter, när det sägs av en framgångsrik person i en inbäddad video, i en glansig bok. Jag tvivlar på att det kommer att landa rätt hos människor som överhuvudtaget inte kan se sig, just nu, som starka. En självbild som stark blir en sådan orimlighet att den stöts bort, bara för att behålla förnuftet. Det depressiva förnuftet.
Visst, ibland kan den kärvaste förmaning ta sig in i hjärtat. Men, ta ett par ord som ”Älta inte”. De låter på ett sätt om de sägs allvarligt, vid rätt tillfälle, av någon du vet bryr sig om dig eller rent av älskar dig. Och på ett helt annat sätt om de sägs av en triumferande gestalt i en TV-ruta.
