En viss torr humor, just torr humor, tror jag är bra att hålla sig med som lärare. Att verka vilja kläcka riktigt bra skämt, med timing och unikt material är inget man har betalt för eller tid med, och kan dessutom verka sökt och lite för angeläget. Bättre då en milt distanserad hållning med lagom påpasslig referenshumor.
Hur de där referenserna dyker upp är intressant. Jag behövde i dag rita upp en enkel tabell över svenskans mest grundläggande tempus och modus, och jag kom att göra en kolumn för imperativ – och ett ”om ni läst filosofi, så känner ni till Kant – med det kategoriska imperativet…” kom med, lite spontant. En tråd som fungerar att hålla i ungefär lika länge som meningen uttalas. Sen är det tillbaka till grammatiken igen.
Kant kom kanske in i mitt huvud genom Bauman-läsningen – jag har läst honom kontrastera det amerikanska strategiska världsbilden under Bush-eran som hobbesk, mot den europeiska – det ”gamla” Europas – som vid samma tid kunde kallas kantiansk.
Så var det nog. Och väl hemma från min undervisning har jag, på välkänd psykologiskt manér, ögonen förberedda för – Kant. Då uppenbarar sig, just det, en torrt humoristisk artikel om vandalisering av Kants gamla hus i nuvarande Kaliningrad.
Den artikeln får mig att tänka på den ryska filmen Leviathan – och därmed Hobbes – men det är en annan historia.
