När det positiva tänkandet övergick i magi och rena önsketankar, då stod självhjälpsgenren inför en moralisk bankrutt. Men både det och vår nyfunna skepticism på nätet har öppnat för ett nytt slags populärpsykologi, som har lite lägre anspråk och håller sig till vetenskapen.
Det är många som vet att det inte funkar – att bara tänka sig ut ur sina svårigheter. Västvärldens ekonomiska kriser har urholkat tron på att ”det beror bara på dig själv om du lyckas”. En hel generation har slutat skolan, vuxit upp och sett: Nej, det är inte bara jag, det är faktiskt samhället. Det är inte bara jag som inte kan få stanna kvar på ett jobb i mer än några månander, som måste flytta runt mellan tillfälliga bostäder. Vi är många.
När samhällsjournalisten Barbara Ehrenreich 2009 gjorde upp med det positiva tänkandet, tog hon avstamp i den stora finanskrisen. Bolånemarkader hade kraschat, storbanker gått under. Samtidigt hade de mest verklighetsfrämmande varianterna av positivt tänkande nått en storpublik med Rhonda Byrnes Hemligheten. Med det rena önsketänkandet hade trenden att ständigt betona en positiv attityd nått sin kulmen. Även om det naturligtvis finns en sanning i att man har allt att vinna på hitta rätt inställning till sin omgivning, så hade alla tänkbara varianter av positivt tänkande utnyttjats så cyniskt, kommersiellt och politiskt, att det för länge sedan passerat all rimlighet.
Ehrenreich var först, men flera författare har byggt vidare på hennes kritik. I våras kom Psyksnack, i original Psychobabble, av Stephen Briers, en hård uppgörelse med en lång rad påståenden ur de senaste hundra årens populärpsykologi. Den fick en del uppmärksamhet. Ett annat sätt att föra Ehrenreichs fackla vidare prövar Oliver Burkeman, kolumnist på brittiska The Guardian. Hans reportagebok Motgiftet kom också kom ut på svenska i våras. I det inledande kapitlet tar han oss med till ett motivationsmöte i Texas, där George W Bush talar – en extrem upplevelse som hämtad ur Ehrenreichs nollnolltal. Sedan åker han på retreat, är med om dödsritualer i Mexiko, och träffar bland andra en modern stoiker. Efter sina resor lägger han fram en försiktig tes: att de teorier och traditioner som faktiskt verkar fungera framhåller en så kallad ”negativ kapacitet” för att nå lyckan. Negativ i två betydelser: dels att man inte ska försöka för hårt, inte fixerat jaga efter lyckan, men också negativ i betydelsen i att man ska se ett värde i svåra upplevelser. Burkeman formulerar inga regler, men i god journalistisk tradition ger Motgiftet exempel på hur andra har tänkt och levt sina liv.
Vid sidan av den här böckerna, som hamrar in spikar i den verklighetsfrånvända optimismens kista, syns att den förintande kritiken redan har öppnat för en nisch av självhjälpsböcker som tar läsarna på allvar, lättar på anspråken och framförallt – håller sig till vetenskapen. Kritiken mot självhjälpsindustrin har först och främst återupprättat känslan för realiteter som omistlig – en vuxen människa måste lämna barnets fantasivärld och se verkligheten som den är, för att kunna överleva och utvecklas. Samtidigt har vetenskapen stigit i kurs av flera skäl. När allt större del av våra liv levs på nätet, har till slut behovet av hård källkritik och gallring blivit alltmer akut uppenbar. Bland alla faktoider och all ren desinformation som sprids i sociala medier blir vetenskapen sårbar – och den vetenskap som visar sig hålla måttet och fungera blir också mer åtråvärd.
En bra utgångspunkt här är att leta efter böcker som tar sig an väldefinierade problem, och gör det genom att genomgående referera till vetenskapliga undersökningar. En bra exempel på en sådan handfast självhjälpsbok är The Procrastination Equation av Piers Steel. Den utgår från författarens forskningsfynd, för att presentera konkreta åtgärder mot uppskjutandebeteende – framförallt genom att plocka isär problemet i sina beståndsdelar. På vägen får Steel tillfälle att bemöta några av de mest spridda motivationsmyterna – som både Briers och Burkeman också avfärdar med stöd av samma källor. Visserligen har de flesta som ständigt skjuter upp saker en alltför svag tilltro till sin egen förmåga, men en för stor optimism leder i sin tur till att problem trivialiseras och skjuts på framtiden – och de optimisterna kommer inte vidare. Steel avfärdar också kreativ visualisering, där en person intensivt föreställer sig sina mål som uppfyllda. Det tenderar tvärtom att leda till att fantasierna får ersätta strävan efter målet. På samma sätt avfärdar han bruket av affirmationer, metoden att upprepa positiva budskap för sig själv. De kan fungera för den som redan är full av tilltro till sig själv, men för den som upplever affirmationerna som verklighetsfrämmande kan de ha motsatt effekt. Behovet av att upprätthålla en sammanhållen och begriplig bild av verkligheten stöter bort det överdrivet positiva budskapet, och lämnar hopplösheten intakt eller förstärkt.
Mycket av Barbara Ehrenreichs kritik av det positiva tänkandet går ut på att psykologi har fått ersätta politik – att all skuld och allt ansvar har lagts på individen. I linje med det blir Briers syfte med Psyksnack än mer lovligt – att gemene man inte reflexmässigt ska vända sig till psykologin. Samtidigt gäller: det saknas inte goda råd, till rätt person i rätt situation. I tider av distraktion och desinformation har den välkomna uppvärderingen av vetenskaplig självhjälp både hjälpt till att ge populärpsykologin en mer rimlig uppgift, och att öppna scenen för dem som verkligen har något att säga.
Sändes i OBS, Sveriges Radio P1, 9 september 2014, under en annan titel. Lyssna på inslaget med spelaren nedan.
