Jag kunde verkligen inte sova i går natt, mer än högst tjugo minuter i taget.
Men, en bra sak var att jag greppade Joseph Roths roman Hotel Savoy. Den handlar om Gabriel Dan, soldat i Österrike-Ungerns armé, som till slut når tillbaka till imperiets gränsstad efter krigsfångenskap i Ryssland.
Det som slår mig är de koncentrerade miljöbeskrivningarna. De gömmer undan sin poetiska konstfärdighet i det som verkar vara en konkret och rak beskrivning, en vanlig skröna. Detta Hotel Savoy huvudpersonen tar in på är civilisationens port: här finns rena lakan, elektricitet, betjäning – känslan när Gabriel sjunker ner i drömlös sömn i romanens början är nästan fysisk påtaglig, åtminstone om man som jag själv just då försöker somna.
Dan tillhör en assimilerad judisk släkt, och har släkt i denna östliga utpost. Han uppsöker nästa dag sin förmögne morbror, för att be om pengar. Men morbrodern visar inte förståelse för att man blir utblottad av krigsfångenskap. En kostym får Dan med sig.
Sedan återvända till hotellet, som inte längre känns lika skinande civiliserat. Vad som händer sen borde jag veta – för jag hade bestämt för mig att jag läst boken förut. Men jag är glad att jag inte verkar minnas något, och fortsätter läsa.
